NÅGRA MINNEN UR MITT FRAMFARNA LIV

1866 - 1946

Antecknade av J.W. Granath

Enligt meddelande av min mor är jag född å torpet Sörskog under Mässeberg i Åkers församling, Jönköpings län, den 26 November 1866. Min mor Eva Johannesdotter var även född å detta torp den 12 Maj 1832. Hon kom tidigt ut i världen "11 å 12 års ålder" för att förtjäna sitt bröd först till bönder i Hillerstorp i Kävsjö socken, Jönköpings län, Flahult, till ett torp under Marieholms bruk, Lomsjö i Åkers socken, Pålskog.

Hon meddelade mig även min fars namn, men då jag icke varken sett honom eller haft den minsta hjälp av honom föredrar jag att förtiga hans namn. Han föredrog att resa till Amerika innan jag var född och som skäl härför angav att hans föräldrar motsatte sig giftermål med min mor. Såvitt jag minns av min mors berättelse, skulle mor komma efter till Amerika. Min mor erhöll emellertid aldrig något livstecken från min far och omkring 2 år efter min födelse gifte min mor sig med en torpare Sven Johansson på torpet Högås under Ljussegran Åkers socken. Torpet Högås var beläget strax intill Lomsjö masugn. En ko och några får samt ibland en gris kunde födas å detta magra torp och arbetsförtjänsterna voro små och funnos endast hos bönderna, som betalade 24 skilling per dag =
50 öre och då fick arbetaren hålla sig maten på egen bekostnad. Det var vagnsmide som var det huvudsakliga arbetet hos dessa bönder. Arbetsdagen började i regel kl 4 på morgonen och fortsatte med sammanlagt 2 timmars måltidsraster till kl 9 e.m. Den kvinnliga arbetskraften betalades med
12 skilling = 25 öre per dag, men arbete för kvinnor fanns endast att få vid skördearbetet. Maten erhölls hos arbetsgivaren under den tid de hade arbete hos honom. Livsförnödenheterna voro orimligt höga i förhållande till arbetsförtjänsterna och följden var stor fattigdom och stora umbäranden för alla och mina första minnen voro också fattigdom och nöd i hemmet. Födan bestod i regel av bröd, bakat av havremjöl, potatis och mjölk. Bröd bakat av rågmjöl fick vi endast en gång om året, nämligen till jularna och då endast till julafton, nyårsafton och trettondagsafton. Bröd av kornmjöl bakade min mor vid särsklit högtidliga tillfällen till kaffebröd. Bröd av vetemjöl bakades aldrig, sådan lyx hade man ej råd med. Kaffet kokades på rostat korn och däri doppades havrebröd. Socker till kaffet erhölls endast vid särskilda högtider. Smöret såldes för att kunna köpa de saker som oundgängligen behövdes, kornmjöl m.m. Den dag smöret kärnades var en högtidsdag, ty då fick vi alltid en s.k. kärnsmörgås. Smöret betalades med 40 á 50 öre skålpundet och fick gå lång väg till lanthandlande för att sälja detsamma. Då kon var i sin, d.v.s. inte lämnade någon mjölk, en tid av omkring 9 veckor, var det särskilt svårt, för att få litet mjölk var det att gå i bygden och helt enkelt tigga mjölk, ty pengar att betala med fanns inte.

Då jag blev så stor att det var möjligt fick jag alltså gå ut till grannarna och "be om lite mjölk". Närmaste granne var inspektorns på Lomsjö, men de voro fattiga själva, hade dock 2 kor och hjälpte så långt de kunde. Nästa granne var Ljussegrensbönderna - 2 bönder- och en 3 km lång väg. Därnäst Ugglekull, 2 bönder och ca 5 km. Därnäst Basseberg, 5 bönder och ca 5 km. Det var att gå i tur och ordning till dom. Oftast fick jag en kanna skummjölk med mig hem, men det kunde också hända att jag måste gå hem utan mjölk och den dagen var det inte roligt, ty då fick man nöja sig med ett litet stycke havrebröd till både middag och kvällsvard. Sällan fick vi äta oss mätta, ty även havrebrödet måste man spara på trots den lilla näring detta bröd hade. Havren sammaldes, siktning i bandkvarnar förekom icke. Mjölet var därför sådigt, som det kallades,d.v.s. skalen på havren gick icke att mala sönder. Bakning verkställdes ungefär en gång i kvartalet, jäst till baket användes sådan man använt att jäsa svagdricka med. Kakorna bakades ungefär lika stora eller något större än hålkakor bakas nu med hål mitt i kakan och ca 3 á 4 cm tjocka. Kakorna träddes på trästakar och brödet hängdes upp i taket för torkning och där fick brödet hänga tills sista kakan var uppäten.

År 1868 var s.k. nödår. All gröda torkade bort. Året 1869 var det verklig hungersnöd i de bygder som lågo långt ifrån kommunikationer, ty litet eller intet fanns av 1868 års skörd, och mitt första bittra minne från barnaåren fick jag då jag var med min mor på ett svedjeland, 4 km från hemmet, där det växte s.k. syra, som hon skar utav med s.k. handskära och tog med sig hem, det hon orkade bära. Efter hemkomsten skar hon sönder detta, satte på en gryta vatten över elden och hällde det sönderskurna syret i grytan, där det fick koka tills det blev som en tjock välling. Jag kan ej beskriva huru härligt den soppan smakade trots sin syrlighet, ty hungern var stor. Så länge syret räckte led man inte av hunger, men magarna svällde och magsjukdomar härjade svårt. Även de som hade pengar att köpa för ledo nöd, då det ingenting fanns att köpa. Många körde till Göteborg för att köpa livsförnödenheter, en resa fram och åter som tog 14 dagar i anspråk. En tunna råg kostade där 125 till 160 riksdaler, en tunna havre 40 - 60 rks och allt annat i priser som överensstämde med ovanstående. Kreaturen måste nedslaktas i massvis och eländet i denna fattiga bygd vid denna tid är nog obeskrivligt. Förutom syre samlades mossa eller s.k. renlav, torkades och maldes till mjöl. Bröd kunde icke bakas härav, utan användes till välling och tunna pannkakor.

Smaken var inte illa, men näringsvärdet mindre än syrets. Min mor samlade så stora lager av syre och mossa hon kunde, men vilka långa vägar fick hon inte vandra för att skaffa dessa läckerheter. Milsvida skogar, berg och moras genomvandrade hon och ändå blev resultatet klent många gånger, enär andra varit före henne. Dödligheten var stor åren 1869 - 1870. Det var hårda tider ända till 1875. Vintrarna voro snörika och kalla. Vintern 1875 var det så mycket snö att gärdesgårdarna, som voro
4 fot höga, överallt voro översnöade och kölden januari - mars fruktansvärd. Stugan vi bebodde hade endast ett beboeligt rum, fönsterna hade endast enkla rutor, innanfönster saknades, spisen var öppen och i denna kokades maten i tre-bens grytor och tre-bens pannor. Ett icke vinterbonat kök med en gammaldags bakugn fanns även. Rummets storlek var ungefär 5 x 6 meter, men muren tog bort en stor del av rummet. Kökets storlek var ungefär 3 x 3 meter. Det var en kall bostad, så snart man upphörde att elda frös vattnet till is i kärlen och golvet var givetvis iskallt. Att stiga upp ur bädden på morgonen var ej vidare angenämt. Min mor vävde trasmattor och lade över hela golvet.

Dessa gjorde inte mycket för att stänga ute kölden, men kändes inte så, kalla att gå barfota på som själva golvet. För belysning under de långa höst- och vinterkvällarna användes tjärved. Fotogen hade ännu inte gjort sitt intåg i dessa bygder. Den kom först 1877 i handeln. Till tjärved användes på sommaren uppbrutna gamla furustubbar, som sönderhögges i mycket små delar och fingo torka i stora upplag och voro ett rätt så bra lyse, fast man måste passa på att lägga in ny tjärsticka på elden innan den gamla slocknat. De mera förmögna stöpte talgljus och använde till belysning istället för tjärstickor. Stearinljus tror jag inte fanns i handeln då, och funnos sådana voro de så dyra att ingen hade råd att köpa densamma. Till jularna anskaffades så mycket talg att mor kunde stöpa ett par julljus och några julgransljus. Julljus måste nämligen alla ha och dessa skulle brinna hela jul-
natten. Talgljusen lyste dåligt, ungefär 1/5 mot stearinljus, men ändå i mitt tycke härligt ljus mot det ljus tjärstickorna spredo, och så strålande har aldrig senare tiders julgransljus i mitt tycke brunnit, som min barndoms julgranstalgljus. De spridde sannerligen inte bara lite ljus över en mörk och glädjefattig tillvaro, dess skimmer har följt mig genom hela livet såsom det enda ljusa minnet, näst min mor, som jag har från min annars bittra barndomstid. Till jularna hörde även barnens kakhögar, som de fattiga barnen erhöllo av grannarna. Kakorna eller bullarna bakta av sammalet rågmjöl, voro 15 á 20 cm i diameter och 4 á 5 cm tjocka. Dagen före julafton var det därför att gå omkring i bygden och få dessa kakor. Man behövde icke be om dem utan så snart man kom in i stugan räckte de fram bullen och så var det att tacka och gå till nästa stuga. Dessa bullar staplades upp på varandra på julbordet och fick ej ätas upp förrän efter lilla jul eller Kyndelsmässodagen och kallades julhögar. Minnes att jag julen 1873 på detta sätt samlat över 20 st julbullar.

Min mor var mycket skicklig i att spinna, väva, sticka etc. Hon anlitades i stor utsträckning att spinna ullgarn till vadmal, till duktyger, dräkttyger, lakan m.m. Betalningen för sådant arbete var ytterst ringa, minns ej huru stor betalningen var för skålpundet spunnet ull- eller lingarn, men jag minns att mors arbetsdag började 4 á 5 på morgonen och slutade 8 á 9 på kvällen. Dagsförtjänsten för en så lång arbetsdag kunde högst gå till 24 skilling = 50 öre och då hade hon ändå haft hjälp av mig med kardning av ullen, som jag fick lära mig vid 5 års ålder. Om man räknar med att högst 3 timmar av hennes arbetsdag användes för matlagning, måltider och kons skötsel m.m. blev det i alla fall 13 á 14 timmar av dagen, som användes för handarbetet ifråga och för en betalning av högst 24 skilling eller mellan 3 á 4 öre per timme, en storartad betalning i tider då en tunna råg i regel kostade 30 kronor, en tunna havre 20 kronor, ett skålpund fläsk, ej fullt 1/2 kg 1 riksdaler = 1 krona, ett skålpund s.k. toppsocker 24 skilling = 50 öre. Det var endast en del av hösten och vintern som sådant handarbete fanns att få och då var det särskilt bråttom. Alla skulle börja vävningen efter jul och till dess skulle garnet vara färdigspunnet. Min mor var aldrig sysslolös, till och med då hon gick på vägarna i ärende till någon granne stickade hon under vägen. Hon lärde också mig att tidigt börja arbeta med vad jag förmådde. Tidigt lärde hon mig att läsa, vid 5 års ålder kunde jag läsa flytande ur vilken bok som helst, sticka strumpor och vantar samt karda ull kunde jag vid 5 á 6 års ålder. Till torpet hörde vedbrand, men fick endast tagas självdöd skog härtill och så snart jag kunde, fick jag lov att hugga och bära hem denna ved. Det blev ju inte mycket för varje gång, men på sommaren bar jag dock hem så mycket ved, att det räckte nästan för vinterbehovet och då man betänker att det gick åt mycket ved i den öppna spisen och kalla bostaden, så kan man förstå, att det blev många tusen bördor som på sommaren måste bäras hem för att vedförrådet skulle räcka över vintern.

Om jag inte minnes fel föddes syster Jenny den 16 augusti 1872 och syster Albertina den 12 juni 1873. Jenny reste vid unga år till Amerika och Albertina är gift med f.d. överbanmästaren Carl Berglund. Vid 6 års ålder fick jag i 4 veckor undervisning i en ambulerande småbarns skola och vid 10 års ålder 8 veckors undervisning i en ambulerande folkskola. Till småbarnsskolan var det endast ca 2 km väg, men till folkskolan ca 7 km. Folkskolan började i september. Några skor hade jag inte, utan larvade barfota hela tiden.

Skolan varade och jag minns att sista tiden av skolan var det stark rimfrost på morgnarna. Det var nog lite kallt strax man kom ut i kylan, men en duktig språngmarsch gjorde mig snart varm även om fötterna. Snuva eller förkylning fick jag icke av denna knejpkur och jag blev också härdad och frisk. Kläderna voro mycket lappade, lapp på lapp både å byxor och rock och såg nog ut som ett trasbylte och till en början hånades jag av kamraterna för mina lappade kläder och för att jag måste gå barfota. Kom dock snart till klarhet med att jag kunde klå upp de flesta av dem och stryk fick de så snart de började håna mig för att jag var fattig och följden blev att jag fick vara i fred för dem. Till de mest fattiga barnen delades ut en kaka havrebröd dagligen och det var jag och ett par till av de 48 barnen, som fick en kaka varje dag. Skolan började kl. 8 f.m. och slutade 4 e.m. och var inrymd i en stor bondestuga hos Per i Gisslaköp, men vilken trängsel ändå av 48 st. skolbarn. Kristendom var huvudämnet, allt annat biämnen i denna skola. Skolläraren var en ung man på omkring 30 år och enligt mitt tycke en duktig lärare, men nog höll han med de mest välbärgade barnen och de fattiga barnen fick ofta stryk för vad de andra gjort utan att han tog reda på och utredde den sak det gällde. En gång fick jag mycket stryk för vad jag var alldeles oskyldig till. Saken var den att en av pojkarna till höger om mig tog en lus ur huvudet på en pojke framför mig och släppte den på min griffeltavla. Kamraten till vänster om mig skrattade till högt. Läraren kom som en blixt och ryckte mig ur bänken och slog mig ohyggligt först flera örfilar, sedan med ett spanskt rör överallt på kroppen, så att stora strimmor voro synliga på ben, lår och armar, som svällde upp. Till sist tröttnade han att slå och frågade varför jag skrattade. Jag svarade att jag inte hade skrattat utan att det var kamraten till vänster som skrattat.

Läraren sade då att jag ljög och tänkte börja bastonaden på nytt, men då reste min kamrat till höger och sade att det var kamraten till vänster, som skrattat och inte jag. Läraren släppte mig och gick till sin plats utan att säga ett ord till den skyldige, den skyldige var son till en skolrådsledamot. Reflexionerna göra sig själva. Flera gånger fick jag stryk för odygder, som de andra gjort. Följden blev att jag fick ett oblidkeligt hat till folkskollärare för deras våld och våld mot de sämst lottade och att jag har skäl till vad jag säger om dem bevisades sedermera, då jag långt fram i tiden själv blev ledamot av skolrådet och hade många heta duster med orättvisa lärare resp. lärarinnor för deras sätt att behandla de fattiga barnen. Då denna 8 veckors skola avslutades var också min skolgång slut. Jag måste nu ut i livet och själv förtjäna mitt bröd. De kunskaper jag förvärvat i skolan voro givetvis små, hade icke hunnit lära mig de fyra räknesätten i hela tal, division återstod. Det var icke mycket barlast att segla ut i livet med, men min mor hade inpräntat att aldrig ge upp, huru mörkt än allt såg ut, att vara ytterst sparsam och ordentlig, med ett ord, hon gav mig alla de råd en god mor ger då hennes barn måste lämna sitt hem. Jag hade också ärvt min mors energi och hennes humör och detta hjälpte mig ofta fram. Klädd i mina lappade kläder och i lappade skor som tillhört min mor och med ett litet knyte innehållande lite mat samt några små persedlar vände jag en morgon ryggen mot mitt barndomshem och styrde färden mot den 4 mil avlägsna staden Jönköping, där jag hoppades få arbete med att göra tändsticksaskar, som då helt tillverkades för hand. Min styvfar hade en syster, som med sina två barn var bosatt i Jönköping, och som levde på att tillverka tändsticksaskar och hos henne hoppades jag att få bo och lära mig lådtillverkningen. Precis välkommen var jag icke, men fick dock stanna hos henne och lära mig tillverka lådor.

Även för faster var det dock fattigt och hon måste till ytterlighet spara på varje öre för att kunna klara sig och sina två pojkar, men vi fingo dock äta oss mätta för jämnan och mot mig var hon alltid snäll och gav mig vad hon kunde av kläder och skor. Skorna som pojkar då i min ålder fick använda där i staden var s.k. "träbottenskor" trätofflor. Så gick tiden tills jag skulle läsa för prästen, som det hette, d.v.s. konfirmationsundervisning år 1877. Då måste jag hem igen. Denna undervisning började på hösten och avslutades i juni följande år. En gång i veckan fick jag då gå den 1 1/2 mil långa vägen till Åkers prästgård för att undervisas i kristendom. Det var svåra snövintrar på den tiden och vintern 1879 - 1880 var det mycket snö och kallt. Ibland var det yrväder då man skulle gå den långa vägen till Åker. Klädd endast i en tunn kostym och tunna skor. Ytterkläder användes inte på den tiden, åtminstone inte på landsbygden.

Pingstdagen 1880 stodo vi på gången, som det heter. Till denna högtid var det bruk att barnen skulle ha nya kläder och skor. Men det fanns inte någon möjlighet för mig att få nya kläder utan en byskräddare åtog sig att vända styvfars gamla kläder och sy om dessa till mig. Nya skor var dock omöjligt att skaffa mig och som mina skor voro alldeles utslitna var det inte annat val än att ännu en gång låna min mors skor till denna högtid. Jag var den sämst klädda i hela den barnaskaran ca 50 st, och det var bittert att för detta bli uttittad av dem. De hade inte bättre förstånd förstås, men aldrig varken förr eller senare har jag känt det så bittert att var fattig som då. Men bitterheten mildrades något då vi stodo på gången och förhördes, då var det jag som kunde svara på varenda fråga som de andra fina högfärdsblåsorna icke kunde svara på. Högt och tydligt svarade jag och då jag efter gudstjänsten ensam stod ute på kyrkbacken med de andra ungarna i klungor ett stycke från mig fick se prästen i sällskap med ett par kyrkvärdar styra rätt på mig och prästen tog mig i hand och sade bland annat att han var säker på att det skulle gå mig bra i livet och lyckönskade härtill och då han och kyrkvärdarna tagit min hand och sagt mig farväl då kände jag mig stolt och lycklig, ty prästen hade talat högt så det hördes över hela kyrkbacken. Till ingen av de andra barnen talade prästen. Endast 2 av mina läskamrater har jag sedan återsett, icke heller prästen, som sedan blev kontraktsprost. Hans namn var Danielsson.

Nu hade barndomstiden flytt. Den var nu ett minne blott, ty nu gällde det att för alltid lämna barndomshemmet. Huru fattigt det än varit och huru bittert det ofta varit i hemmet, det var dock en plats, dit jag många otaliga gånger längtat till, då jag senare i livet känt mig hemlös och som
en främlig överallt. Det var dock ett verkligt hem där min goda mor alltid försökte mildra bitterheten och alltid uppmuntra genom att säga "det blir bättre när du blir stor". Men mor var även en sträng husmor, minsta förseelse straffades med en ordentlig risbastu på bara stjärten, ett björkris satt alltid bakom den stora muren för att vara till hands vid behov. Hon inskärpte med kraft ovillkorlig lydnad för föräldrar och överordnade, sanningskärlek, ärlighet, sparsamhet och nykterhet, med ett ord, allt som var till nytta i livet. Om min styvfar kan jag yttra mig kort. Mor hade icke gift sig med honom av kärlek, de trivdes aldrig tillsammans och kivades nästan alltid, att jag ofta orättvist fick sitta emellan bör inte förvåna någon. Fattigdom och avsaknad av allt som kan göra livet ljust, den oerhört långa arbetsdagen bidrog givetvis att förbittra livet och samvaron i hemmet. Mor var i sin krafts dagar begåvad med en otrolig energi och ett mod, som synbarligen aldrig lät sig slås ned i alla de motgångar och besvikelser hon hade. Hon var även synnerligen häftig till humöret och tålde absolut inga orättvisor. De sista åren jag var hemma började läseriet florera i den trakten och smittade nästan alla. Var man kom och vem man träffade var det bara ett evinnerligt pustande och stönande och aldrig hörde man annat än Käre Jesus, Käre Jesus samt gråt och jämmer. Fy tusan så ung jag än var äcklade mig läseriet till den grad, att jag inte kunde höra på dem utan flydde från både dem och deras s.k. bönemöten och ansågs därför av alla läsare för en för evigt förlorad son. Mor och styvfar hade också slutit sig till detta heliga sällskap.

Det gällde nu för mig att välja mellan att återgå till arbetet med lådtillverkning i Jönköping eller att taga drängplats hos en bonde. Det ansågs mera karlaktigt att taga drängplats och då jag dessutom hade fått en inblick i fabriksarbetet, som icke tilltalade mig valde jag drängtjänsten. Tog sådan tjänst hos en bonde Per Gunnarsson, Palsbo i Bandstorps socken, lön 30 kronor per år, 2 grova skjortor, 2 par hemgjorda stövlar och 2 skålpund ull samt kost och logi. Det var min första årslön, som bonddräng och Oh du milde, vilken arbetsdag. Å gården fanns förutom kor, kalvar, grisar m.m. även 2 hästar och 2 par oxar.
Hästarna fodrades, kördes och sköttes i regel av en svåger till bonden, de 2 par oxarna fodrades och sköttes av mig. Det ena paret kördes även av mig. Klockan 5 varje morgon vintertid skulle utfodringen och ryktningen börja. Det var att ge sig ut på fastande mage och börja arbetet och då fodring, rengöring och ryktning ägt rum, fick man taga stalllyktan, som upplystes med en talgdank och gå i vedskjulet och hugga sönder ved för dagens behov. Klockan 6.30 fick man frukost, vanligen potatis, en liten sill- eller fläskbit, havrebröd samt en bunke eller ett fat blåsur mjölk och ur detta fat fingo alla äta med en stor trä- eller hornsked. Efter måltiden fick man torka av skeden på sin tröjarm och förvara den till nästa måltid. Potatisen fick man skala med fingrarna. Efter frukosten var det i regel skogsarbete under hösten, tröskning med slaga etc. Klockan 12 var det middag, vanligen soppor, kokt på bittersalt kött eller fläsk och vari några bitar potatis och rötter summo som ensamma öar i det stora soppfatet, vanligen var soppan avredd med kornmjöl och ofta var varken rötter, potatis, kött eller mjölavredningen fullt kokt, ofta halvrått. En liten bit kött eller fläsk tilldelades var och en och alla fingo sleva ur det gemensamma vällingfatet. En gång gjorde svågern anmärkning på att vällingen ej var kokt och då svarade bonden att det var bra för man fick då fisa så gott härav och sedan var det aldrig mera någon anmärkning på halvkokt föda. Ärtsoppan som ett par gånger i veckan serverades var aldrig halvkokt och ärterna så fåtaliga att man var lycklig om man under måltiden kunde fiska till sig en 8 eller 10 st. Vitkålssoppa fick man någon gång, men denna inte ens halvkokt och där och var ett kålblad ungefär 3 á 5 cm stora. Någon gång s.k. mjölkvälling med korngryn, men även dessa till hälvten kokta.

Till kvällsvard serverades havremjölsgröt, någon gång kornmjölsgröt samt hårt skummad mjölk. Till detta mål delades ut en bit havrebröd, ty man fick icke äta så mycket bröd man ville till detta mål. Söndagarna fick man kaffe kokt på rostad havre eller korn samt en bit hårt torkat sammalet rågbröd istället för frukost. Socker till kaffet fick man endast vid julen. Sådan var kosten i regel året om hos denna snåle bonde, men trots matens underhaltighet som människoföda och dess osmakliga tillagning och ännu osmakligare framdukning på bordet samt sedan att alla skulle äta ur samma fat tillsammans med lortiga och snoriga småungar, så var hungern så stor att man åt med en glupskhet som är obeskrivlig. Men ofta gick man ifrån bordet utan att känna sig till hälften mättad, ty när den tillmätta kvantiteten mat var uppäten fick man inte en smula mera den gången och det gällde därför att glupskt på kortast möjliga tid sleva i sig allt vad man kunde. Det var därför en kappätning vid varje måltid och fy tusan så snuskigt så man kan ej beskriva det. Sovplatserna voro i stil med allt övrigt. I köket hade jag min sovplats i en smal soffa eller rättare träbänk, en madrass stoppad med halm, en kudde likaledes stoppad med halm samt ett gammalt mycket lappat och lortigt täcke var allt vad sängkläder som bestods. Lakan hade nog detta bondfolk aldrig sett. Själv fick man bädda på kvällen och bädda upp på morgonen och lägga trälocket på, tvätta sig fick man göra varje söndagsmorgon, ingen tvål bestods och till handduk fick man använda rester av gamla skjortor och särkar, vars återstående hela delar utnyttjades på detta sätt. Till skjortor och särkar vävdes väv av blågarn, grova och sträva och då dessa plagg slitits ut togs vad som var kvar av dem till så kallade handdukar.

Gården som var Sergeantboställe arrenderades av Per Gunnarsson, och för varje år erhöll arrendatorn ett stycke av skogen till avverkning. Skogen låg omkring en halv mil från gården. Sommartid och då marken var bar kunde man icke köra till skogen, det var endast en gångstig, som gick över kärr och moras och var knappast framkomlig för gående. Avverkningen börjades vanligen i november och var det slädföre och marken tjälad började transporten av virket också före jul. Alla grövre stockar kördes till tändsticksfabriken i Jönköping och såldes där, till Jönköping var det
3 1/4 mil. Hästarna kördes av svågern, bonden och jag körde var sitt par av oxarna. Jag hade ett par stora gamla präktiga djur, som voro mig riktigt tillgivna och som styrde sig själva, ty mina svaga krafter räckte inte långt härför. Då resan till Jönköping skulle företagas måste vi köra från hemmet klockan 1 f.m. för att hinna till Jönköping och åter på dagen. Så fort vi fått lossat stockarna vid gamla tändsticksfabriken var det att köra till södra änden av Munksjön i Jönköping och där lasta s.k. limsten till Rasjö Masugn belägen 4 km från Palsbo och där tillverkades tackjärn varje vinter och limstenen användes tillsammans med träkol i smältningen av malmen. Efter lastningen av limstenen var det att börja hemfärden och hemkommo 10 - 11 e.m. Det var en lång dag 19 á 20 timmar, och liten och klent byggd som jag var, var jag då alldeles uttröttad, men inte fick man ligga och sova längre följande morgon än andra morgnar. Dessa stadsresor företogos minst en gång i veckan, så länge virket räckte. Det var stränga vintrar en lång följd av år med mycket snö.

Kylan kunde i januari - mars gå upp till 35 grader och då det var så hög kyla var det svårt för mig, ty första vintern var jag dåligt utrustad med kläder. Man kunde ju inte åka länge på lasset utan måste gå bredvid lasset för att hålla sig varm. Det blev säkert 4 mils marsch de dagar man körde till Jönköping. Dålig var resekosten, brödet härtill var bakat av hälften råg- och hälften havremjöl. Till sovel fick man en bit stekt fläsk, ibland kokt salt kött. Det var allt. Var man törstig fick man dricka vatten. Aldrig bjöd den snåle bonden på en kopp kaffe fastän vid alla s.k. betesplatser (gårdar, där kreaturen fick raste och äta foder) det saluhölls kaffe till billigt pris. Då virkeskörningen var slut började malmkörningen till Rasjö Masugn. Malmen hämtades i Taberg. Då man skulle fara till Taberg behövde man ej fara förrän klockan 4 f.m., ty dit var vintervägen icke mera än 2 mil och kom hem 7 á 8-tiden på kvällen. Men istället fick man göra tre resor i veckan. Denna transport pågick så länge slädföret fanns, i regel 2 månaders tid. Då all tröskning av råg och korn skedde med slaga var det att stiga upp senast klockan 3 f.m. och tröska tre, som det hette. Bonden var då alltid med. Lyset bestod av en fyrkantig glaslykta med ett hemstöpt talgljus som lyse. Med detta lyse var det omöjligt att se även hela loggolvet, utan fick man slå på kärvarna i mörker i logens båda ändar. Ingen tid av dagen användes till slagtröskningen utan skulle denna verkställas genom ottertröske, d.v.s. på morgnarna. Arbetsdagen var ju orimligt lång, minst lika lång under vintern som på sommaren. Hårt arbete var det och att räta på ryggen någon minut gick minsann inte för sig, då fick man genast höra bonden ryta till, "raska på där, pusta (vila) får du göra när du lägger dig". Det var ett fastligt släp under bärgningstiden. Allt gräs och havre, råg och korn slogs av för hand med lie, ty några slåtter- och skördemaskiner hade inte hunnit till Smålands obygder då, och dessa hade icke i alla fall kunnat användas för höskörden, ty gräset skördades på hårdvallar och ängar och i hårdvallarna var det så stenigt att man ofta knappt fick lien mellan stenarna och skära utav de strå, som växte där. Slåttern tog en tid av 3 veckor eller längre. Skörden av sädesslagen minst lika lång tid. Man fick börja arbetet när solen gick upp och avsluta detsamma när solen gick ner. Kosten var under denna tid en aning bättre än vanligt.

Som jag fått riktig avsky för allt fabriksarbete så stannade jag hos denne satbonde ytterligare 1 år och lönen höjdes då till 40 kronor för år och med samma antal klädespersedlar som förut omtaltas, nämligen 2 grova skjortor av blaggernsväv, 2 par stövlar och 2 skålpund ull. Då jag tjänat ut hos denne bonde tog jag tjänst hos David Engberg, Nålen, Byarum och erhöll 50 kronor per år och samma antal klädespersedlar som ovan sagts. Gården var inte större än att jag fick sköta den nästan själv. Bonden var stor kommunalpamp och arbetade sällan på gården. Det var hårt arbete även där men kortare arbetstid och bättre kost. Gården födde ett par oxar och 6 kor samt grisar, kalvar och höns. Skogsarbetet var ringa, endast omkring ett 10-tal resor till Barnarps tändsticksfabrik, belägen 2 mil från hemmet med furustockar, det var allt. Annars var de hemarbete. Jag stannade här i 2 år och sista året där hade jag en årslön av 75 kronor.

Jag var nu till ytterlighet led på bondlivet med dess eviga slit och släp för en orimligt liten betalning och på våren 1886 fick jag lov av bonden ett par dar och gick då till Jönköping för att söka inträde som volontär vid Jönköpings Regemente och var till regementsläkare Mobeck och erhöll friskbetyg och med detta betyg på fickan stegade jag upp på regementsexpeditionen, där jag fick tala med Överste d ´Ailly och regementsadjutanten samt fick upplysning huru jag skulle skriva ansökan etc. Ansökan insändes, men som jag ju inte hade några skolbetyg blev jag icke antagen som volontär. Hade nu gett mig håle på att jag skulle bli krigare och då en skollärare Eliasson visade mig en annons av en värvare i Katrineholm, skrev jag till denne och före den 12 oktober 1886 var det bestämt att jag de sista dagarna i oktober skulle möta honom i Katrineholm och då skulle han följa med till Stockholm. Truppbiljett sände han även, gällande från Skillingaryd till Stockholm. På utsatt dag var jag i Katrineholm och träffade värvaren. Denne som värvade manskap till alla i Stockholm förlagda regementen hade till den dagen samlat väl 100-talet mannar, som han dirigerade till skilda regementen. På fråga till mig vilket regemente jag helst ville komma till svarade jag att jag ville ha anställning på ett regemente, där man kunde få lära hantverk och meddelade honom att jag hade särskild lust för sadelmakareyrket. Värvaren sade då att vid Ing.trupperna var de sådana hantverksskolor och föreslog att jag skulle taga värvning till detta regemente, ty han hade några lediga platser där. Värvaren hade, sedan han fått se mig, tippat mig till Svea livgardenär, sade han. Han ansåg mig passa för att genomgå dess skolor. Jag svarade att jag nog inte skulle kunna taga någon examen vid dess skolor, ty jag hade för ringa skolunderbyggnad och relaterade för honom att jag ej blev antagen till volontär just härför. Värvaren talade då om att han själv haft anställning vid Svea livgarde och kom dit utan skolbetyg, läste i dess utmärkta skolor, tog examen och slutade som distinktionskorpral därstädes och ansåg mig föra sammanledes.

Men då jag läst igenom Pontanierbataljonens "Upplysning om de skolor som manskapet efter genomgången rekrytskola kunde få genomgå" beslöt jag mig för att värva mig dit. Vid ankomsten till Stockholm mötte korpraler från alla Stockholms regementen för att taga emot mannar till sina resp. regementen. Vi voro tre, som avdelats till Pontonierbataljonen. De två andra voro bonddrängar från Simanstorp i Östergötland. Vi anlände till kasernen på kvällen och fingo gå upp i matsalen och äta "kuse" s.k. ankarstock med smör, korngrynsgröt och mjölk, en enligt mitt tycke furstlig måltid och jag undrade i mitt stilla sinne om denna festmåltid var särskilt tillagad för att välkomna oss, synnerligast som vi hade var sin tallrik, kniv, gaffel och sked och fick taga till oss gröt och mjölk ur stora behållare och så mycket vi ville ha. Korpralen upplyste oss emellertid om att detta var matordningen på kvällen, lika för alla och samma mat året om. Ja det var annat än vad man var van vid, annat än att sitta vid ett bandbord tillsammans med en hel klunga och äta maten ur samma fat, skala potatisen med fingrarna och att med fingrarna doppa potatisen i en såsskål, där alla de andra gjorde på samma sätt. Undra då på att jag tyckte mig sitta vid ett furstligt bord och förflyttad till en sagovärld. Följande dag skulle vi undergå läkarebesiktning för bataljonens läkare doktor Bernheim, en kinkig gammal gubbe, som var ytterst noga och grundlig med undersökningen, och vad mig beträffar hittade han inga andra fel än han påstod, att ena axeln var något högre än den andra, och frågade dagofficeren, löjtnant Kinberg (Kinberg blev senare Stockholms stads siste byggnadschef) om jag skulle kunna godkännas. Vad löjtnanten svarade härpå hörde jag icke, men på svaret han fick av löjtnanten föranleddes doktorn att taga fram och läsa det läkarebetyg, som regementsläkare Mobeck, Jönköping, utfärdat för mig och blev jag därefter godkänd.

Efter läkarbesiktningen fick vi gå ned till kasernen och prova uniform och alla civila kläder vi hade fick vi hänga in i ett litet skåp, som varje man hade för att förvara sina små tillhörigheter uti. Följande dag fick vi klockan 10 f.m. svära fanan och därefter blevo vi inkallade till kompaniexp. då var kompanichefen först att tilltala mig och sade att jag måste byta tillnamn och bad mig välja ett sådant namn. Jag valde då sista tillägget i det namn, som jag skulle haft rättighet från födseln till och därefter voro vi kronans karlar och nu vidtog en ettårig rekrytskola, under månaderna 1 november - 1 maj var ordningen ungefär följande: klockan 6.30 f.m. kaffe eller choklad med en fjerdedels fin kuse till dopp. Detta serverades av de s.k. matbärarna för dagen i logementena, klockan 7 f.m. var korum och därefter 1 1/2 timmes gymnastik, klockan 8.30 f.m. frukost, 9.30 f.m. - 12.30 e.m. excersis, 1.30 - 2.30 e.m. gymnastik och fäktning, klockan 3.0 e.m. middag, klockan 5.0 - 7.0 e.m. räkning, skrivning m.m. klockan 8.0 e.m. kvällsmat, klockan 9.0 e.m. korum, klockan 9.30 e.m. tystnadssignal och så slut för dagen. Matordningen var följande: på morgonen kaffe eller choklad och en 1/4-dels fin kuse, frukost en sillbit, en portion smör 3 á 4 potatisar en 1/8 gro kuse samt en mugg svagdricka. Middagen söndag: köttsoppa, kött och 2 potatisar, 1/8 kuse och en mugg svagdricka, måndag: mjölkvälling kokt av korngryn, stek 2 á 3 potatisar samt brun, härlig sås samt en mugg svagdricka, tisdag: tisdagssoppa, kött, potatis utan sås samt en mugg svagdricka, onsdag:
mjökvälling kokt på risgryn, stek, sås och potatis lika med måndag samt en mugg svagdricka, torsdag: ärter och fläsk och 2 á 3 potatisar samt svagdricka, fredag: gröna ärter och sill samt svagdricka, lördag: köttsoppa, pepparrotskött och potatis, svagdricka.

Kvällsmat alla dagar gröt, kokt av korngryn och mjölk så mycket man orkade äta, maten var riklig och i de flesta fall vällagad. En kokerska var anställd och skötte matlagningen utmärkt och till biträde hade hon till kökshandräckning kommenderat manskap. Maten ångkokades. Köksföreståndare var under hela min tjänstetid en gammal fanjunkare Trulson. Sällan förekom anmärkning på maten av den värvade stammen, men då beväringen i maj "ryckte in" blevo klagomålen på maten talrikare, någon gång med skäl, de flesta gånger utan skäl. Det hörde till oordningen att gamla köksbjörnar försökte alla möjliga trick för att beväringen inte skulle äta. Ett av de fulaste trick jag såg var följande: Det var mycket råttor i matsalen trots att den låg i tredje våningen och de uppehöll sig vid värmeledningen, som gick runt matsalens väggar och på sidan åt matsalen voro rören skyddade av trägaller. Under måltiderna gjorde råttorna språngmarsch runt matsalen i denna gång och stora voro de som ekorrar med halvmeterlånga svansar. En middag var en sjukvårdssoldat Skam tjänstgörande i övre köket, en gräsligt ful karl med en mun ca 10 cm bred, en rå och brutal sälle. Övre köket var i nivå med matsalen och förenades med matsalen av tvenne dubbeldörrar, ungefär mitt i måltiden fingo vi som sutto vända mot köket se Skam stående i dörren och hålla en stor levande råtta mellan sina händer och då daglöjtnanten vände ryggen åt Skans och promenerade till andra änden av matsalen, passade Skans på och stoppade in den levande råttans huvud i sin breda mun och bet huvudet av råttan, varefter han, hållande kvar råttans huvud i egen mun drog med båda händerna i råttans kropp så att råttans tarmar och blod hängde i en lång sträng från munnen på Skans. Alla beväringar slutade ögonblickligen att äta och flera av dem fingo kräkningar då de sågo den vidriga synen. Underbefälet för beväringen rapporterade saken för daglöjtnanten och Skans blev omedelbart arresterad och blev aldrig mera kommenderad till handräckning i matsalen. Varje fredag var s.k. utmarsch först utan packning, så småningom med all fältutrustning och minst 4 mils marsch. Från och med 1:a maj började sommarövningarna, huvudsakligast broslagning och fältarbeten av olika slag, veckan före midsommar voro vi alltid på Lidingö och övade oss med tillverkning av råskinen och flätverk och veckan efter midsommar marscherade vi till Laxön, en ö i Dalälven vid Elfkarleö, en marsch på 4 dagar och 4 1/2 mil om dagen och fullt fältutrustade. Det var dagar som jag aldrig glömmer, hurudant än vädret var var det bara att marschera. Törsten var ofta olidlig, skoskav både på fötter och rygg.

Å Laxön voro vi stationerade till i början eller slutet av september för övningar med broslagning, sappgrävningar, minering m.m. Huvudarbetet var dock broslagning i stark ström över Dalälven mittför Östanå, 3 km öster om Laxön och vi ansågos inte fullt övade härmed förrän vi utan kommandorop kunde slå pontonbryggan över den 300 meter breda och strida älven på den korta tiden av högst 30 minuter. Bryggan var då så stark att fältartilleri kunde passera över densamma. För att hinna slå bryggan på denna korta tid fordrades att varenda man i vilken trupp eller avdelning han blev ställd visste precis vad han hade att göra. Till broslagningen erfordrades, om jag minnes rätt, 100 man indelade i 10 avdelningar. Förläggningen å Laxön utgjordes alltid av instruktionskompaniet d.v.s. av rekryter och underbefälsskolor från hela bataljonen. Manskapet inkvarterades i en s.k. barrack, som just inte hade så stora bekvämligheter. Övriga byggnader: Officersbarrack, sjukbarrack, ett marketenteri för manskapet, kök och matsal för officerarna samt matsal för manskapet (långbord med tältduk till tak). På östra sidan av ön var det stora Elvkarlebyfallet med laxfiske.

Kronan arrenderade bort detta fiske som i arrende kostade 21.000 (tjugoetttusen) kronor årligen på den tiden år 1887, det år jag var rekryt, avslutades övningarna å Laxön de sista dagarna i september och vi fingo åka tåg hem till Stockholm. Efter hemkomsten blevo vi underrättade om att vi skulle visa tyske prinsen Wilhelm - sedermera kejsar Wilhelm och som en tid vistades i Stockholm som kung Oscars gäst, vår skicklighet i broslagning nattetid. Bron skulle vi slå omedelbart nedanför Norrbro och Strömparterren, pontondelarna roddes från pontonjerkasernen till broslagningsplatsen och bron sammankopplades utan ett kommandoord i mörker och hällande regn och stark ström på
2 1/3 minuter, så att Svea Artilleriregemente körde över bron. En prestation i precision som Konungen och prins Wilhelm mycket berömde och tidningarna i Stockholm slösade lovord över kapten Bergman och hans instruktionskompani. Kapten Bergman var adjutant hos kung Oscar, han var även chef för 2:a kompaniet eller det kompani som jag tjänade på och så vi vilat oss under oktober månad, då vi ej hade några militära övningar men fick då och då göra handräckning i klädes- och rustkammaren m.m.

I slutet av oktober blevo alla rekryter, som tillhört instruktionskompaniet och som nu voro ingeniörssoldater inkallade till kompanichefen för att tillfrågas, vilket yrke de önskade utbildas uti och på chefens fråga till mig svarade jag till sadelmakare. Kaptenen som satt och tittade i de papper vari de betyg för varje man införts under årets övningar, läsning, skrivning, räkning, geometri, pontonjerövning, broslagning, fältarbeten, minering, infanteriexercis och gymnastik, rapportföring, kommandostämma, fältmätning m.m. Efter en stund såg han på mig och sade: Granath ska läsa till underofficer, ty han har alla förutsättningar att bli en duktig underofficer m.m. Jag hade inte haft en tanke på att gå läsvägen enär jag med min tarvliga skolunderbyggnad ansåg det vara omöjligt för mig att taga examen eller i undervisningen kunna följa med de andra, av vilka många av dem hade några klasser elementarskola. 2 hade studenexamen och tre voro officersvolontärer, däribland den förra året avgångna fortifikationsgeneralen Henri de Champs.

Skolan började den 1:a november och det gällde för mig att söka göra mitt bästa. Allt gick bra utom räkning och geometri, men tack vare präktiga lärare, som tycks ha fattat särskilt intresse för mig kunde jag slutligen följa med de andra även i dessa båda ämnen, men vilket arbete kostade det mig icke.

Ibland tog jag hela nätterna till hjälp, skaffade mig en liten flaska, slog fotogen i denna, av bomullstråd tillverkades veke av omkring ½ cm diam. Denna veke omslöts av en metallhylsa, i korken till flaskan gjordes ett hål lagom stort för metallhylsa och veke, metallhylsan träddes genom korken och så var lampan färdig.
Lakanen spändes runt om sängen så att ljuset ej blev synligt i logementet eller ut genom fönstret och så var den lilla studerkammaren färdig och studiearbetet för natten började. Det var förbjudet att efter tystnadssignal 9.30 e.m. ha ljus tänt i logomentena och en gång efter att ett par månader tjuvat mig till att ha ljus tänt nästan varje natt var jag så intresserad av studierna att jag icke hörde när nattvisitationen kom, visitator distinktionskorpralen Carlsson i sällskap med daglöjtnanten lyfte på förhänget och frågade barskt vad jag gjorde. -De trodde givetvis att jag låg och läste romaner.- Jag meddelade dem sanna förhållandet. Löjtnanten blev så rörd att han skulle utverka pp. åt mig 2 gånger i veckan mellan 7-9, då jag skulle få gå till honom och få undervisning i geometri och räkning. Han tog även mina böcker, som jag satt upp problem uti och löst samt visade dessa för kapten Bergman. Följande dag blev jag inkallad till kaptenen, som dels berömde mig för flit, dels meddelade att jag skulle erhålla befrielse från skollektionen 6-8 e.m. 2 gånger i veckan och då gå till löjtnant Kinberg 7-9 e.m. och få undervisning i de ämnen, jag ansåg mig behöva.

Studier vid nattlampa i logementet fick under inga omständigheter äga rum mera, ty då måste jag straffas tillade kaptenen med en glimt i ögat. Tack vare privatlektioner hos denne präktige löjtnant erhöll jag vid teoretisk examen 30 april högre betyg än många andra av kamraterna. Jag hade nu fått kunskaper, varom jag aldrig vågat drömma om och så tacksam jag var. Övningarna under sommaren 1888 voro likartade med föregående års. Under sommarövningarna detta år kom 10 st civilingeniörer, som vid ingeniörbataljonen skulle avlägga officersexamen för inträde i väg- och vattenbyggnadskåren. Bland dessa var den sedermera överste Eklund i Norrköping. Dessa herrar fingo genomgå rekrytkursen ifrån början till slut, visserligen i s.k. sammandrag men ändå–. Det var nog lite förödmjukande för detta lärda unga skrå att bli ställda under meniga instruktörer, men de fingo finna sig däri. Det kom på min lott att få 4 av dessa för utbildning till roddare, men Herre min je vilket arbete det var, men de måste gno och till sist gick det att få dem något så när skickliga i rodd. En gång efter slutad roddövning kom herr Eklund till mig och visade att han fått stora blodblåsor i händerna. Löjtnant Gartz, som hörde detta sade då till honom att det var bara lite rekrytsår och att det var bara att gno på. Då vi senare kom till Laxön fick jag åter befälet över samma Herrar vid en broslagning över Dalälven. Eklund som var 2:a vi pontonen skulle då vi kom i ankarlinjen på mitt kommando kasta ankaret men försummade sig göra detta. Följden blev att vi av den starka strömmen fördes långt nedom broslagningsstället och med yttersta möda lyckades jag, som befälhavare stod jag i aktern och styrde, få pontonen till södra landet.

Eklund hade som No 2 även till åliggande att vid dylika situationer hoppa i land och med draglina draga pontonen uppför strömmen. Herregud vad svetten lackade av honom och vad han blev hånad av kamrater, befäl och hela truppen som åsett hela förloppet av händelsen och kallade honom Mammas lille gosse m.m. Senare hade jag befälet över Eklund vid alla andra övningar och alltid visade han lojhet och liknöjdhet, och en gång vid s.k. repexercis var han särskilt loj och det hela tilltrasslades. Hans kamrater, som inte tålde honom, uppmanade mig att låta honom få straffexercis med språngmarsch, och det fick han i 10 minuter så Herre du min skapare. Men efter den betan var det slut med trilskan och lojheten hos Eklund när jag fick befälet över honom. Då våra övningar för sommaren var slut bjödo Ingenjörerna alla sina instruktörer på fästmiddag på Piperska Muren. De många talens rad inleddes av Sune Zettervall från Malmö och alla tackade oss för de lärdomar i det militära vi gett dem. Sist bland talarna var Eklund, han tackade ingen av instruktörerna men önskade han någon gång skulle få befälet över mig så att han kunde få återbetala något av den godhet som jag bevisat honom, kamraterna läto honom icke hålla talet till slut utan befallde honom att genast avlägsna sig från fästen, men godvilligt gick inte Herr Eklund, utan blev av kamraterna hastigt och lustigt utförd ur lokalen, fästen fortsatte och till sist överlämnades en penninggåva till oss på 5 kronor var.

Jag återgår nu till militärlivet. I oktober 1888 gick en stor fältmanöver av stapeln i Uppland mellan Uppsala och Enköping. Vi fingo marschera från Laxön för att deltaga i manövern. Manövern pågick i 14 dagar och 24 tusen man deltog däri. Ingeniörtrupperna fingo än bygga vägar än slå broar och voro en del dygn i arbete både natt och dag. Varenda dag regnade det under hela manövern, vägarna blevo nästan ofarbara och sönderkörda av det tunga artilleriet, infanteriet måste gå fram över djupa leriga åkerfält och även tälta å åkerfälten i lera och vatten. En lördagsnatt kommo vi till Uppsala och vår tältplats blev en lerig åker ett litet stycke väster om slottet, där vår chef Kapten Zetelius ombestyrt att vi fick torr halm att lägga i tälten, det var vapenvila över söndagen men redan söndagskvällen fick vi bryta upp och marschen omkring en mil för att börja bygga en väg för artilleriet, här fick vi arbeta ett helt dygn utan mat, enär de som skulle köra till oss med maten, kört vilse. När så maten äntligen kom till oss fingo vi ej tid att äta upp hela portionen utan fick order att omedelbart marschera i väg för att bygga en fältbro över en större å. Kaptenen lät oss dock äta upp portionen, varöver han fick anmärkning å en dagorder, som dagen efter lästes upp för oss. Sista dagen av manövern slog vi en pontonbro över Örsundaån, hällregnade gjorde det.

Då vi avslutat broslagningen fick vi rast, vi kastade oss på rygg fullt fältutrustade som vi voro och de flästa av oss somnade omedelbart. Då vi legat några minuter kom Konung Oscar ridande följd av hela sin stab och en massa utländska officerare. Kapten Zetelius skulle till att kommendera uppställning men Kungen vinkade att ingen uppställning skulle ske. Hela det lysande följet stannade mitt för oss och Kungen helsade oss med ett "Goddag mina barn". Kaptenen skulle härpå svara med "Gud bevare Konungen" och vi omedelbart med fyrfaldigt hurra, en av underbefälsskolans elever
53 Palm, som i allmänhet var vresig till lynnet och ibland lite konstig och denna dag helt enkelt fly förbannad över det rent omenskligt ansträngande arbete och marschen, som vi fingo utföra och utfört under hela manövern, besvarade omedelbart Kungens hälsning till oss, med att med gäll stämma svara "Goddag Kung". Såvitt jag minns blev Palm inte bestraffad till tillägget. Manövern avblåstes några timmar derefter och vi blevo inkvarterade i en lada och blevo försedda med torr halm. Det var den enda natten under hela manövern vi fick sova ostörda och sovo gjorde vi.

Under hela min tid som militär var avlöningen per dag 20 öre, 10 öre per dag fick vi kvittera ut två gånger i månaden, 10 öre per dag hölls inne och vars slutsumma erhölls samma dag som avskedet beviljades och var avsett till anskaffning av civila kläder. Utom den summa som då erhölls hade jag sparat ungefär 100 kronor som jag hade satt in på postsparbanken. Det var småposter på en till tre kronor i månaden som regelbundet under de tre åren insattes. Det var ytterst sällan som jag var ute i staden på min fritid, en eller två gånger om året kostade jag på mig ett mål civil mat. De enda nöjen jag var med om, var på "hyllan" å Kungl. Theatern, där jag så ofta jag hade råd var med. Biljetten till hyllan kostade 50 öre. Ekiperingen av civila kläder gjordes hos Paul Bergström, som då hade en liten bod, ett rum i ett litet gammalt hus vid Hötorget. Det var billiga kläder man måste köpa en kavajkostym, underkläder, skor, mössa, allt av enklaste slag. Det gällde nu försöka skaffa sig arbete, men det visade sig att vi kommit ut i en rasande stor arbetslöshet, i Stockholm fanns ingen möjlighet att få något slags arbete, jag och tre kamrater hyrde in oss hos ett gammalt par vi Roslagstorg, som bodde i ett litet gammalt hus och bebodde ett rum och kök.

Vid Roslagstorg, som då delvis var ett träsk, hade några gamla gummor matservering i tält, där rätt god mat serverades och där man kunde äta sig mätt för 25 öre och här intogo vi våra måltider, en högst två måltider om dagen. Så gick två veckor under ständigt sökande efter arbete. Våra små besparingar voro nästan uttömda, då jag en dag fick veta att Djursholms gods skulle börja utbyggas till villastad och att till chef till detta arbete utsetts en kapten vid Svea Artilleriregemente Bergman. Jag marscherade omedelbart ut till Djursholm och bland flera hundra arbetssökande lyckades få arbete för mig och mina kamrater, tack vare att vi voro f.d. militärer. Det var jordschaktning för framdragande av vägar. Under första tiden var det en rättare på godset som var arbetsledare. Vi fick ett rum i en villa "Aludden" och halm att lägga i de träbänkar, där två och två fingo sina sovplatser. Några sängkläder hade vi icke utan det var att ligga med arbetskläderna på sig. Förtjänsten var högst 1.25 per dag, i regel dock endast 90 öre. Rummet vi bebodde var försett med en mindre kokspis, där alla som bodde å nedre botten i villan, 12 man, skulle laga sin mat, det var en oerhörd trängsel på kvällarna omkring denna spis och alla dessa ångor av fläsk och annan mat sedan vissa tag kunde man inte se varandra i denna dimma. Bolaget hade en proviantbod, där de lämnade ut matvaror, bröd, amerikanskt fläsk, sill, potatis. Bröd och rått amerikanskt fläsk var det stående middagsmålet, potatis och sill eller s.k. kolbullar och stekt fläsk på kvällen. Kolbullarna tillagades så att vetemjöl och vatten hoprördes till en tjock smet som sedan stektes i det rikliga flottet av det amerikanska fläsket och voro goda men hårdsmälta, på morgonen kaffe och limpa. Mjölk och grädde fanns ej att köpa, svagdricka kördes ut en gång i veckan från Stockholm men var både dyrt och dåligt så vår dryck bestod av vatten.

Julen 1889 var den hemskaste jag upplevat. Alla som bebodde de övriga rummen i villan söpo sig dödfulla, slagsmål och spya vart man kom. Jag och mina kamrater smakade ingen sprit och ingen vågade säga ett knyst till oss, sedan vi några dagar före jul visat busarna att vi ville vara ifred för dem, de var sedan hövliga mot oss hela den tid vi bodde tillsammans med dem på Aludden, i rummet intill oss bodde bland andra två stycken f.d. hästgardister, Täck och Svärd, de voro våra vänner men sins emellan ofta osams, medan vi julafton en stund var ute hade Täck och Svärd blivit osams och slagits, båda var mycket starka karlar, Svärd hade illa tilltygat Täck och sedan gått sin väg, då vi kom in låg Täck på golvet till synes livlös medan blodet sipprade ut överallt å huvudet. Vi tvättade av honom blodet och förband honom så gott vi kunde samt lyfte upp honom på sin bädd, där han så småningom kryade på sig. Juldagens morgon då vi kommo in till Täck och frågade hur han kände sig sade han blott, se mat, och pekade på en butelj innehållande ½ liter brännvin och ett sillhuvud som låg intill brännvinsflaskan, det var all julmat dessa två skaffat sig till jul. Svärd visade sig inte förrän juldagarna gått och då var Täck och Svärd goda vänner igen. Strax efter jul kom den s.k. Ryska snuvan. Jag sjuknade svårt och hade mycket hög feber och var så matt att jag inte kunde lyfta huvudet från sänghalmen. Läkarna, alla utan undantag, ordinerade kognak mot sjukdomen och min kamrat Fast gick in till Stockholm och köpte en liter kognak jämte pulver, jag fick två kaffekoppar fulla och drack ur alltsammans, föll därefter i sömn och sov över ett dygn och då jag vaknade var jag på bättringsvägen. Fast sade mig att svetten under sömnen varit oerhört stark och att han flera gånger under sömnen torkat av mig med ljumt vatten. Måste ligga i 14 dar. Att ligga så svårt sjuk i detta kyffe, på bara halmen utan sängkläder och i så förskämd luft som där var, matos och i allra högsta grad ohygieniskt på alla sätt, var inte mänskligt och att kunna bli frisk där var mer än ett under. Ingen visste något om att denna sjukdom var så farlig som den verkligen var. Läkarna sade att det var en förskylningsepidemi som var smittosam och ordinerade kognak och något slags svettdrivande pulver. Dödligheten var stor, 25 till 40 % av sjukdomsfallen ledde till döden.

Sedan vi schaktat färdigt den schakt vi påbörjade flyttades vi till en liten bergschakt för järnvägen öster om Sveavägen, som sprängdes färdig och sedan flyttades vi till en kajanläggning, där var det svårt, ty att gå i det iskalla vattnet med så dåliga skor som vi hade var nästan detsamma som att gå barfota. Kamraterna från regementet Rosén och Fast och jag hyrde strax efter jul en stuga vid Stocksund. Stugan bestod av ett enda rum försett med en liten kokspis. Det var i alla fall som att komma till ett slott från en svinstia. Vi kunde hålla snyggt och rent och laga ordentlig mat, men vi hade omkring 5 kilometer till arbetsplatsen d.v.s. en mil att gå varje dag. Så gick tiden till pingst 1890 då jag och två kamrater beslöt oss för att resa till statens järnvägsbyggnader i övre Norrland. Vi reste annandag pingst med ångaren Carl XV till Sundsvall, men vilken resa, pingstafton och pingstdagen rasade en storm så häftig att ett flertal fönsterrutor blåste sönder på Drottninggatan i Stockholm, stormen fortfor över annandagen så det var fråga om att ångaren ej skulle avgå denna dag, den gick emellertid på kvällen och vilken resa. Fartyget kastades som en boll på vågorna och allt gods som var på övre däck spolades över bord trots att det var fastsurrat. Alla var sjösjuka den ene av mina kamrater som tjänat vid Flottan sade att sådan storm hade han inte varit med om förut. Då vi kom till Sundsvall fick vi veta av kaptenen att vi vid ett tillfälle varit nära att gå under. Vi fortsatte med en mindre ångare till Örnsköldsvik från Sundsvall. Statens järnvägars byggnadsbyrå var förlaggd hit och vi gick genast hit och sökte arbete.

En Kapten Ingeman mottog oss och jag visade honom mina betyg från regementet. Ja, du har skött dig bra ser jag, har du lust för järnvägsstakning frågade han, härtill svarade jag jakande och då skrev han ett brev till Ingeniör Groth som ledde järnvägsstakningen mellan Nyåker - Vindeln. Även mina två kamrater fingo efter någon tvekan följa med, de hade ej så bra betyg som jag och kaptenen frågade dem om de var supdrullar. Våra pengar voro absolut slut och några andra fortskaffningsmedel än att gå den 10 mil långa vägen från Örnsköldsvik till en bondby strax söder om Vännäs, där Ingeniör Groth med ingeniörer och stakarlag bodde. Det var att ta Gud i hågen och börja vandringen. Efter att ha gått ungefär en mil voro vi så hungriga att vi överlade var vi skulle bettla mat. Nej sade jag, vi skola försöka få låna pengar på mitt fickur. Jag gick in i första gård vi kommo till och ett äldre par där lånade mig 10 kronor på klockan. Där fingo vi även mat och kaffe gratis. Klockan löste jag ut en månad senare. Från Nyåker till Vännäs var det bara skogsvägar och stigar. Vi kommo till målet för vår vandring efter två dagars marsch, det var en söndagsafton och då jag kom fram till huset där Groth bodde, kom en röst från ett öppet fönster "Goddag på dig Granath" och fick då se Ingeniör Lundberg stå i fönstret och leende börja prata.

Ingeniör Lundberg hade sommaren 1889 gått igenom en militärkurs vid mitt regemente och vi hade alltid stått på god fot med varandra och nu var han här. Där träffade jag första gången Holmqvist, som var där för att få order för följande dags arbeten. Vi tre nykomna fingo besked om att vara på arbetsplatsen klockan sju fm. följande dag. Försedda med huggyxor skulle vi rödja för ny linje. Jag, som varit i skogsarbete som bonddräng, klarade mig utmärkt men de båda kamraterna gick det dåligt för då de väl knappats förr hållit i en yxa. Det var ett uppslitande arbete, arbetsdagen som skulle vara 12 timmar, kunde ibland gå upp till hela dygnet för att få en linje på ända 2 mil färdigstakad, och sedan arbetet härmed var slut var det att gå linjen tillbaka, en lång tröttande väg. Dagpenningen var för denna långa arbetsdag 2 kronor och 24 öre. Logierna lågo i allmänhet en halv mil och längre till linjen och maten var urusel, bönderna levde på salt strömming och potatis, långmjölk och tunnbröd, som vi kallade tidningar, bakat av kornmjöl och osyrat. Vanligt rågbröd kunde ingen baka där även om de haft rågmjöl. Det enda vi kunde få till livs med oss till middag var alltså att knyta in en kaka tunnbröd i en näsduk och sätta fast i svångremmen "åta bak" som bönderna uttryckte sig, vi kunde ju inte ta varken mjölk eller potatis och salt strömming med oss. Vid midsommar voro vi framme vid Vännäs, en rätt stor by vid Umeälven. Där fick vi logi på ett mindre inackorderingsställe, där maten var bättre därför att vi fick rågbröd och en ostskiva med till matsäck, dessa sötbrödsdagar räckte i endast några få dar, ty en del av stakarlaget fick order att gå tillbaka till Hörnsjö - 2 mil för att gräva provgropar i alla skärningar för att de skulle kunna sätta priset per kubikmeter. Detta arbete pågick i ca tre veckor sedan började permanentstakningen d.v.s. alla raklinjer stakades nu med teodelit med vilket instrument även alla vinklar mättes. Kurvorna stakades för hand, pålarna fick ej vara mindre i diameter än 10 cm och minst en meter långa och nedslogos med träklubbor så att de stodo så stadigt att de icke kunde dragas upp med händerna. Sedan vi renstakat till Vännäs, fingo vi flytta norr om Vännäs till Tvärålund ca en och en halv mil och fortsätta till Norra Degerfors (Vindeln) med undersökningsstakning. Här var ytterst svår terräng vi stakade upp en mängd linjer, så många att stora och lilla alfabetet icke räckte att littera dem med. Särskilt svårt var att finna ett lämpligt övergångsställe över Vindelälven. Det tog lång tid att få en antagbar linje och stakningsarbetet för året avslutades i Norra Degerfors sedan kölden blivit så stark att vi icke längre kunde fortsätta. Vi fick sedan skogsrödjning ute vid en by som låg sju kilometer från vårt kvarter i Degerön. Lång väg att gå morgon och kväll. Till sist blev det så mycket snö att skogsrödjningen måste upphöra och vi blevo arbetslösa hela det till 35 man stora laget, för mig och mina två kamrater som varit med bara fem månader hade ingenting kunnat spara av vår lilla dagpenning utan stodo utan medel inför en lång vinter. Det var en tråkig situation.

Under tiden hade Kapten Fraenkel och Schacktmästare Pettersson anlänt till Degerön, där de skulle ha en avdelning på ca en mil jämte brobyggnaden över Vindelälven. Jag gick upp till kaptenen för att söka få arbete, men han svarade att han icke fick påbörja några arbeten förrän efter 1 januari enär pengarna voro slut för detta året. Där stod vi i början av oktober utan möjlighet till försörjning under tre månader. Då tänkte jag att innan jag beger mig på luffen ska jag telegrafera till Ingeniör Groth, som efter stakningens slut rest ned till Örnsköldsvik och var byråingeniör där, och fråga honom om arbete. Jag visste att han följande sommar ville ha sitt gamla "stakarlag" tillbaka. Samma dag kom telegram till Kapten Fraenkel som var arbetsingeniör vid Degerön, att stakarlaget skulle få arbete genast med att gräva dya i en myra fem kilometer från Degerön. Vi började omedelbart arbetet, det var fem kilometer att gå, dålig väg. Mycket snö och kallt. Myren var vattensjuk så att vi fingo gå våta om fötterna hela dagarna. Myren måste grävas ut längs järnvägslinjen tre meter brett och två meter djupt och där skulle sedan fyllas med grus för att få en ordentlig bädd för järnvägsspåret. Då vi hållit på med detta arbete i 6 veckor fingo vi flytta till en stor s.k. skärning i närheten av Vindelälven, arbetet var på entreprenad och priset per kbm var 62 öre (Nu är priset för liknande 3.50 á 4.00 per kbm.) det var ett 12 meters djupt schackt med en lutning från schackten till tippen av 1:62.5. Vi hade träkärror på två hjul rymmande en kbm. Kärrorna voro försedda med en lång stång att styra kärran med, två man som dragare och en man som styrde, en s.k. landgång av plank var utlagd och på denna landgång måste kärran styras. Det var ett hårt arbete. Vi voro tre man till varje kärra, två kärror lastade samtidigt inne i livet på schackten och två kärror samtidigt på s.k. slänterna, en på vardera sidan om livet. Det var att jaga varandra hela dagen. Kärrorna skulle ju vara färdiglastade samtidigt och blev något kärrlag efter var det skällning så Herre du min skapare. Arbetet räckte till midsommaren och det blev stor förtjänst 5 kronor och 7 öre per dag. En stor dagpenning på den tiden.

Platsen som överbanmästare vid Stockholm-Rimbo järnväg annonserades ledig och mitt befäl nästan tvingade mig att söka platsen, som jag ock erhöll bland 93 medsökande. Som jag måste bo i Stockholm och tjänsten var mycket krävande - som bevis på huru krävande min tjänst var där fingo de sätta till två nya befattningar till där jag varit ensam nämligen en banmästare och baningeniör endast sex veckor efter sedan jag lämnat tjänsten, stannade jag där endast två år och slutade samtidigt med min chef trafikchefen Almlöf.

Anledningen varför jag blev eftertelegraferad var den att en avdelningsingeniör Forssman tillsammans med en schacktmästare Stenberg, båda totalt okunniga i vattenbyggnadsarbeten, sedan november 1897 försökt sig på den befängda idén att sätta en spånt över älven nedanför brostället för att få, som de tänkte sig, lungnvatten och is att gå och köra på vid själva brostället. Hur vanvettigt detta företag var, bevisas bäst därav, att älven vid brostället hade en bredd av ca 180 meter vid medelvattenstånd, jämte mycket stark ström och att älvbotten bestod av hårt grus och pinnmo, de hade börjat sätta spånten i början av november 1897 - spånten bestod av groft timmer och tre tums spåntad plank - och arbetet fortsattes härmed till i februari 1898 men allteftersom spånten nedpålades bröt älven sönder spånten och så börjades spåntingen på nytt.

Jag fick fullmakt att handha arbetena som mig bäst syntes och Ingeniör Forssman förbjöds att lägga sig i arbetets ledning och så sattes arbetena igång. Jag satt oavbrutet i två dygn och gjorde upp planer för arbetet, därefter sov jag i 14 timmar och sedan var det klart att starta.

Bropelarna voro placerade vinkelrätt mot järnvägens mittlinje i stället för parallellt med strömmen i älven och härigenom blev trycket mot bropelarna oerhört stort. Jag begärde att få lägga bropelarna parallellt med strömmen men fick det icke på grund av att Kungl. Väg- och Vattenbyggnads- styrelsens godkännande härav icke hann begäras på grund av den korta tiden härför som stod till buds.

De andra broarna över Dysån och vid Gopshus voro ju inte så stora. Dysån ett spann på 25 meter men rätt besvärligt vattenbyggnadsarbete för landfästena, vid Gopshusbron var det stora stenarbetet. Utom dessa tre broar hade jag en byggnadssträcka på 15 km i svår terräng, allt detta arbete blev nästan färdigt till hösten 1898, då jag fick flytta till Mora för att taga hand om rälsläggning och grusning och som pågick till våren 1899. Det var sträng köld och mycket snö. Jag hade två lokomotiv med vagnar lånade av Gävle-Dala järnväg. Det var det besvärligaste arbete med rälsläggning och grusning jag någonsin haft och arbetarna var ytterst svåra att handskas med och arbetsstyrkan var omkring 300 man.

Hösten 1898, strax jag flyttat ned till Mora, erhöll jag ett brev från Löjtnant Bernhardt, som var arbetschef för Vansbro-Engelsbergs järnvägsbyggnad, 15 mil, och vilket arbete just då påbörjades, med erbjudande av anställning vid denna järnvägsbyggnad och vilka mina lönepretentioner voro. Brevet var ställt till en adress som jag haft två år förut och hade varit på många ställen, innan det nådde mig. Jag svarade omedelbart och meddelade mina löneanspråk och svar härpå kom genast, att allt jag begärt beviljats och hälsades välkommen dit. Då Överingeniör Lindegren fick veta att jag tänkte flytta ifrån honom sade han att han inte kunde låta mig flytta ifrån sig utan övertalade mig vara kvar, så skulle han sedan hos sin måg skaffa mig långvarig sysselsättning vid Statens Järnvägsbyggnader samt höjde lönen med 50 kronor per månad utöver vad jag skulle fått vid Vansbro-Engelsbergs järnvägsbyggnad. I mars 1899 kom ett brev ifrån Baningeniör Plantin i Västerås med erbjudande till mig att övertaga järnvägsbyggnaden Ramnäs-Kolbäck och efter dennas färdigställande skulle jag få en bra ordinarie plats vid S.W.B.J. Löneförmånerna under byggnadstiden skulle bli lika med dem jag hade vid Mora-Älvdalens järnvägsbyggnad. Samtidigt med brevet kom vår kontrollant Löjtnant Fogelberg, som nyss kommit från Västerås, där han varit för att sätta sig in uti skötseln av banavdelningen, enär han sökt och erhållit befattningen som bandirektör vid Gävle-Dala järnväg, och han rådde mig med bestämdhet att antaga platsen. Platsen antogs och i april 1899 flyttade vi till Ramnäs.

Hösten 1902 flyttade vi till Ludvika och trafiken öppnades på bandelen Ludvika-Nyhammar, 24 km, och fick övertaga denna bandel jämte efterarbeten och 1903 öppnades trafiken på bandelen Nyhammar-Björbo, 24 km, även denna bandel jämte efterarbeten fick jag övertaga.

Löjtnant Bernhardt fick nu avsked som arbetschef och bandirektör Plantin blev arbetschef för delen Björbo-Vansbro, 38 km, varå några arbeten ännu icke påbörjats. Jag anmodades övertaga arbetsavdelning mellan Björbo-Nås, 14 km, å vilken sträcka var bron över Västerdalälven, samt tvänne mindre broar. Brostället över Dalälven låg 9 km från Björbo och på 7 km bansträcka var det huvudsakligen bank på omkring två meters djup och för att fylla upp banken måste fyllning köras med lokomotiv från en grusgrop som låg 6 km från Björbo järnvägsstation på linjen Nyhammar-Björbo med 20 arbetståg dagligen och med 35 vagnar i varje tågsätt, varje vagn lastade
5 kbm. Tvänne stora berg måste genomsprängas innan arbetet med brobyggnaden över Dalälven kunde igångsättas, och det största berget, som var beläget ca en km från älven, hann icke färdigsprängas, utan måste brojärnet köras med hästar från rälstippen till älven.

Plantin reste hem till Västerås, men redan följande dag kom han upp till Ludvika och talade om att han ej kommit ihåg att jag utfört brobyggnaden över Öster Dalälven på rekordtid och bad mig nu utföra brobyggnadsarbetet och om möjligt få murningsarbetena färdiga på möjligast korta tid ty brojärnet låg redan färdigt på verkstaden. Han gav mig fria händer att ordna med arbetena. Det första jag även här fick göra, var att sätta mig ett par dygn och göra beräkningar och planera för arbetets gång. Här var granitpelare och landfästen betydligt stabilare och grövre än å bron över Öster Dalälven, varför betydligt större stenmassor erfordrades.

Vid denna brobyggnad behövde jag ej göra inköp av verktyg och material utan fick rekvirera behovet från materialförrådet i Västerås, men alla beräkningar måste jag själv göra och ordna så att allt kom i rätt tid, virke till kasuner, ställningsbro m.m. fick jag dock beräkna behovet till och göra uppköp härav. Vintern 1905-1906 begärde järnvägsarbetarna vid all igång varande järnvägsbyggnader i Sverige, att deras organisationer skulle av arbetsgivarna godkännas som underhandlande part. Våra arbetare överlämnade denna sin begäran till mig som med tillstyrkan överlämnade densamma till min chef. Arbetarna vid Falun-Västerdalarnas (Falun-Björbo) chef Löjtnant Hildebrand, fick blankt nej på sin begäran och gick omedelbart i strejk, en strejk som räckte mera än ett år, där var även lönekonflikt. Hildebrand gjorde nu allt för att vi icke skulle gå med på våra arbetares krav. Emellertid kommo underhandlingar igång, arbetarnas talesmän voro Riksdagsmännen Arnseth och Fabian Månsson. Underhandlingarna fördes i mitt lilla expeditionsrum vid Utanhed, belägen strax intill brobyggnadsplatsen. Någon lönekonflikt hade vi icke. Efter två korta sammanträden voro vi överens och Vansbro-Engelsbergs järnvägsbyggnad var alltså den första som godkände arbetarnas krav som underhandlande part. Från arbetarna fick jag mottaga stor sympati inte bara av egna arbetare utan jämväl från järnvägsarbetare landet runt. Men från arbetsgivare och arbetschefer fick jag minsann veta att jag var socialist eller åtminstone en socialistfjäskare m.m. och att de nog skulle komma ihåg mig framdeles, ja så lät det då.

Det var att under julhelgen 1906 sitta och planera och räkna ut behovet av alla materialer och virkesåtgång. Botten vid denna bro bestod av dyn, varför pålning måste företagas vid både landfästen och samtliga tre pelare. 700 st pålar med 15 á 18 meters längd måste anskaffas och dessutom virke till kistor och kasuner. Då jag kom till vägstyrelsen med uppgift över behovet av alla materialer och verktyg som behövdes förklarade sig samtliga inte vara kompetenta att kunna köpa in vad som behövdes utan uppdrog åt mig även inköpa allt vad som behövdes. Satte genast igång med inköp, men då visade det sig att spel för lyftning av de stora stenblocken till pallskiften å pelarna icke med den storlek fanns att köpa i Sverige, utan måste köpas i Tyskland och att en ångpålkran för nedslagning av pålarna med så stora längder måste hyras av Gävle stad. Allt ordnade sig dock och den 8 januari 1907 började arbetet vid brobyggnaden och gick oavbrutet natt och dag tills alla pelare och landfästen voro färdigmurade. Det är inte mycket synligt av arbetet ovan lågvattenytan, alla pålar, de stora träkistorna, stora som små hus, som sänktes på pålarna och gjöts fulla med betong, därpå kasuner jämte tre st 0,6 meter höga granitskift bliva aldrig synliga. Det är endast de ovan vattnet delar av pelarna och landfästena jämte stålöverbyggnaden som äro synliga.

Den 6 maj 1907 öppnades bron för allmän trafik, hela arbetet utfördes alltså på 4 månader och nu först blev jag uppmärksammad av pressen och min utomordentliga skicklighet och arbetsledaregenskaper, som det hette, sjöngs i alla tonarter men mina prestationer vid de båda järnvägsbroarna omnämndes aldrig i pressen. Varföre? Jo, jag hade byggt för fort. Ingeniörsskrået, särskilt högskoleingeniörerna, voro rent rasande förbittrade över att det fanns någon som kunde utföra så stora arbeten på så kort tid och ett par äldre ingeniörer sade rent ut åt mig att detta kraftprov skulle tigas ihjäl. Visserligen var landsvägsbron 4 spann på 40 meter vardera med tre pelare och två landfästen och järnvägsbroarna endast tre spann vardera med två pelare och två landfästen, men båda järnvägsbroarna lågo i stark ström som försvårade arbetet betydligt, under det att landsvägsbron låg nästan i lungnvatten fast pålningsarbetet var svårt. Alla tre broarnas stenpelare och landfästen måste praktiskt taget göras lika höga enär nivåskillnaden mellan lägsta och högsta vattenytan i båda älvarna äro 9 till 11 meter. Stenpelare och landfästen murades upp till en höjd av 11,6 meter över lägsta vattenytan.

Alla mina lärare, utom en, sade att jag var en begåvad yngling och rådde mig fortsätta åtminstone en halv termin till så skulle jag säkert taga avgångsexamen, detta medgav omständigheterna icke, men tillsammans med min underofficersexamen vid Ingeniörstrupperna och genom att kunna tillämpa och utnyttja allt praktiskt blev mig de kunskaper jag förvärvat vid Tekniska skolan till ovärdelig nytta.

Men för att fortsätta mina rekordprestationer och som jag själv sätter högst av alla arbetsprestationer jag utfört är följande: År 1916 steg Väster Dalälven högre än någonsin tillförne och floden i början av maj steg på många ställen över rälsen på vår järnväg mellan Björbo och Vansbro oaktat vi lagt balanslinjen en meter högre än Dalälven någonsin stigit förut såvitt det var känt av ortens befolkning och gamla märken. Den stora floden tillsammans med is och timmer förorsakade på många platser mycket stora skador. Bland annat bortspolade floden alla dammar vid Eldforsens träsliperi tillhörigt Trävarubolaget Dalarna i Vansbro. Det var stora förluster per dag och bolaget ville därför fortast få träsliperiet igång igen. Väg- och Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm uppgjorde förslag till återställande av dammarna och entreprenadanbud infordrades från flera svenska byggnadsfirmor, och enligt uppgift, av två byggnadsfirmor från Tyskland och begärdes anbuden på kortaste tid för arbetets utförande. Den kortaste tid som en av dessa firmor betingade sig för arbetets utförande var 7 månader, alla övriga firmor betingade sig mycket längre tid. Trävarubolaget vände sig då till mig och till järnvägen för att få mig att utföra arbetet. Jag åtog mig arbetet och lovade att arbetet skulle vara slutfört till den 23 juni 1916. Jag har aldrig sett en sådan häpen min som den disponenten visade då jag nämnde detta datum och han sade att detta vore väl inte möjligt. Arbetet påbörjades de sista dagarna i maj 1916 och var slutfört den 21 juni 1916 och den 23 juni samma år avsynades och godkändes arbetet av Kapten Schmidt i Väg- och Vattenbyggnadsbyrån, Stockholm. Det var det mest svåra vattenbyggnadsarbete som jag utfört och på så kort tid som tre veckor och där stora bolag med sina stordryga Ingeniörspampar i spetsen skulle behöft minst 7 månader för att utföra samma arbete.

Även vid detta arbete hade jag ingen tjänstledighet från järnvägen utan var vid Eldforsen på nätterna och skötte detta arbete, åkte med kvällståget till Vansbro. Från Vansbro till Tretjärns station åkte jag järnvägscykel. Eldforsens Träsliperi låg mittför Tretjärns station och hade Träsliperiet en tre km lång hästbana från Träsliperiet till Tretjärns station. Jag anser att arbetet med återställandet av dambyggnaderna vid Eldforsen på denna korta tid av tre veckor är mitt livs största bedrift.
Ingen, som ej sett förödelsen, kan föreställa sig huru där såg ut innan arbetena påbörjades, en ohygglig förödelse i sanning. Att på tre dagar anskaffa arbetare, material och verktyg så att arbetet kunde börjas är en prestation bara det, att sedan bilda arbetslag, sätta arbetarna in uti arbetet samt giva dem ackord så att de visste sig kunna förtjäna bra, gick på en dag. Alla arbetare hade också i 10 år förut arbetat under mitt befäl på järnvägsbyggnaden och visste att vad jag lovade dem det höll jag, därför fick jag också arbetet att gå med rasande fart. Att jag icke heller trots rasande brådska förbisåg arbetsgivarnas fördel vid de stora inköpen av verktyg, materiel m.m. för både landsvägsbron i Nås och dambyggnaderna i Eldforsen vill jag endast citera litet av Överstelöjtnant Prinzencreutzs tal då landsvägsbron i maj 1907 öppnades för allmän trafik: "Granath är obestridligen Sveriges bäste och skickligaste arbetsledare men han är också en affärsman av rang, han har köpt allt till denna bro ca 7000:- billigare än vad jag beräknat i mitt kostnadsförslag och jag påstår, att jag räknat lågt, och ändå har han måst inköpa en del materiel utomlands och allt på denna korta tid".

Min tjänstledighet för vårdande av min hälsa blev av många skäl uppskjuten till 1909 då jag erhöll
6 veckors tjänstledighet, hyrde en stuga i Öregrund och hela familjen reste dit. När vi varit där omkring 14 dagar utbröt storstrejken och jag blev hemkallad och måste även denna gång avbryta badkuren. Reumatiska värken var ibland mycket svår och som en följd härav började jag lida av svår sömnlöshet, som fortsatt tills för ca ett år sedan, nedsatte humöret och arbetsförmågan i hög grad. Sedan 1906 har jag också varit en bruten man och aldrig har jag återfått det glada humör eller arbetsförmåga som jag före denna tid hade. Svårmod och livsleda blev under många år mina ständiga följeslagare och endast kärleken till mina barn förhindrade mig att frivilligt lämna en värld som endast hade missräkningar, taggar och törnen kvar åt mig. Efter mina tre stora brobyggnader blev jag erbjuden flera mycket förmånligare anställningar än den jag hade, men sjuklighet i familjen och själv sjuk gjorde att jag måste avslå dem alla. Ludvikaborna överhopade mig med kommunala uppdrag. Jag har varit ledamot av alla kommunala institutioner och skolrådet därstädes, ledamot av bevillnings- och taxeringsnämnd, ledamot av municipalnämnd och köpingsnämnd. Som ledamot av byggnadsnämnden omarbetade jag stadsplanen som jag efter många besök Överintendentsämbetet och hos vederbörande civilministrar fick godkänd för Ludvika stad, valdes till ledamot och ordförande i en massa kommittéer och utredningar, var kontrollant för en mängd byggnader åt enskilda.

Åren 1908-1909 verkställdes undersökningar och upprättade jag ritningar och kostnadsberäkningar för ombyggnader av alla vägar i Norbergs härads väghållningsdistrikt, ett stort och vittomfattande förslag De följde också mina förslag vid senare utförda ombyggnader av vägarna. Det var sammanlagt 6 mil vägar som jag undersökte lämnade förslag till.

Jag blev mycket anlitad för uppgörande av arbetsplaner och kostnadsberäkningar. Ickorbottens gruvaktiebolag anmodade mig sålunda en gång att göra undersökning för en smalspårig järnväg från vår järnväg vid Iviken till deras gruvor. Det lyckades mig också att komma upp till gruvorna med den maximilutning, som är bestämd för dessa banor av 0,6 meters spårvidd. Först när jag var färdig med förslaget och överlämnade detsamma, fick jag veta att de förut haft Civilingeniör Norbäck, Krylbo, att göra undersökning för samma järnväg men att denne förklarat, att det var omöjligt komma från vår järnväg till Ickorbottens gruvor med någon bana. Ingeniör Norbäck var ansedd som specialist på järnvägsstakning. På grund av bolagets svaga ekonomi byggde i stället en linbana till vår järnväg, där jag fick bygga rundspår från vår järnväg för att de skulle kunna lasta ut malmen från sina gruvor.

Ivikens gruvor, som ägdes av Häradshövding Roth i Ludvika, såldes till ett tyskt bolag, vars Direktör, Nickel, anmodade mig uppgöra förslag till spårbyggnader från vår järnväg vid Iviken, parallella med vår järnväg. Terrängen härför var den mest olämpliga, berg och en bankfyllnad med ytterst dålig botten. Undersökningen som tog mycken tid i anspråk genom sektionering av både berget och banken samt dessutom jordborrning för utrönande av bankens bärkraft, ty spåret vad banken angår skulle gå parallellt med vårt huvudspår och det gällde förvissa sig om att banken fick egen grund att vila på, så att inte trycket från sidospårets stora bankfyllnad tvingade huvudspåret och alltsammans ut i Iviken, en vik i Vässman, som gick parallellt med huvudspåret och var mycket djupt med mycket dålig dybotten. Alltnog, förslaget var minutiöst noga utfört med pålitliga kostnadsberäkningar. Förslaget, jämte min räkning för detsamma sändes till Direktör Nickel, som då bodde i Kopparberg. Någon dag därefter fick jag ett brev från Nickel, däri blev jag utskälld för att jag var för dyr, att en av hans bergsingeniörer granskat förslaget och funnit detsamma outförbart för sin dyrhet m.m.

Våren 1912 blev jag befordrad baningeniörsassistent. Plantin dog hösten 1912 och Major Bernhardt, som nu blev chef för Bergslagernas-Gävle Dala, Stockholm-Västerås-Bergslagens med flera järnvägars banavdelningar indelade banavdelningen i 6 bansektioner och satte mig som chef för 4 bansektionen - bansträckan Engelsberg-Vansbro 15 mil. - Detta var som salt i surt öga på Grandinson, som var bestämt emot att jag placerades som chef för en bansektion. Grandinson blev placerad som Förste Byråingeniör och bandirektörens ställföreträdare. Härigenom blev Grandinson i tillfälle att på alla sätt genom små kitsligheter förbittra tjänsten för mig. Han var många gånger lumpen och dum. Sålunda satt han själv och granskade fribiljettstammarna över utfärdade fribiljetter och hade man gjort förkortningar på något stationsnamn m.m. genast kom en lång skrivelse i saken.

Denne herre var oblidkelig i sitt hat, men annars dugde han ingenting till annat än vara djävulsk mot mig. Min hälsa blev sämre och sämre, den olidliga värken i bröst, armar och ben tilltog alltmera och blev jag till slut praktiskt taget helt sömnlös. Åt visserligen en massa sömnpulver men dessa medel gav ingen stärkande sömn utan jag låg som i dvala om nätterna, nerverna gåvo till sist vika på grund av den svåra sjukdomen, tråkigheter i tjänsten m.m. och i början av augusti 1914 kom sammanbrottet. Då först erhöll jag tjänstledighet och reste till Tranås Vattenkuranstalt och var där fyra veckor, men någon varaktig förbättring i hälsotillståndet blev det icke och på sommaren 1918 var jag totalt slut och jag fick tjänsledighet och for till Öregrund för bad och var där en månad, men baden hjälpte föga, det enda som lindrade den reumatiska värken var acetylsalicylsyra och fick lov äta minst 6 pulver dagligen för att kunna hålla mig uppe och sköta tjänsten samt dessutom minst två sömnpulver till varje natt. Så beslöt S.W.B.J. sitt utträde ur trafikförvaltningen, och vid ett tillfälle hösten 1918 var jag nedkallad till bandirektören i tjänstesaker, då bandirektören även talade om att den 1 januari 1920 skulle han lämna tjänsten vid SWB och att Grandinson sagt sig skola köra mig ur tjänsten m.m. Efter besöket hos bandirektören skulle jag avlägga visit hos Grandinson. Dörren stod på glänt och jag fick höra Grandinson och Reini tala om mig och jag stannade för att lyssna. Jag fick då visshet om att jag skulle ur tjänsten och Reini bli min efterträdare och att detta skulle ske medan Bandirektör Bernhardt tjänstgjorde vid SWB. Det var ett samtal mellan två karlar, som skulle stenograferats och som då blivit ett vapen mot dem, som säkert gjort att de båda fått lämna sina befattningar i stället. Någon visit hos denne herre blev det inte, ingen hade sett mig utanför Grandinsons dörr och inte heller visste Grandinson att jag då varit kallad att resa till bandirektören.

Det var arbetsamt med dessa ackorder, och mina banmästare voro inte glada åt att ha dessa extra arbeten, och detta visste Grandinson. När han till slut inte kunde komma på något annat tjänstefel mot mig, fann han på att ackorden voro slarvigt satta och att banvakterna tjänade för mycket. Sjuk som jag var, tog detta mig mycket hårt. Beskyllningen var i högsta grad osann och orättvis. Läkaren ordinerade starka sömnmedel, som jag skulle taga, högst 3 pulver per dygn, men genom den reumatiska värken och ännu mera kanske av orimliga beskyllningar och mycket tråkigheter i tjänsten gjorde mig led vid livet och jag tog under ett dygn 9 pulver sömnmedel i hopp om att för alltid bli befriad från plågor och plågoandar. Jag domnade bort, och i två dygn kände jag inga plågor men var virrig och visste inte vad jag gjorde. Jag var sjuk och led på allt.

Denna lilla skrift är renskriven från anteckningar gjorda av
J.W. Granath av hans sondotter Ann Jonsson
( född Granath, dotter till Gösta Granath).
Redigerad och satt av Håkan Jonsson.
Bålsta 1995.