LEAD Technologies Inc. V1.01

 

Om järnvägsbyggena vid Liljeholmen

 

Utdrag ur Fogelström, Per Anders ³Söder om tullen² (Bonniers 1969)

 

Under 1850-talet byggdes de första järnvägarna i Sverige. I Stockholm kunde man fira invigningen den 1 december 1860 ­ fast då sträckte sig linjen bara från Södra Station till Södertälje. Ändå tyckte man sig se ett underverk, något nytt och revolutionerande.

På några ställen hade järnvägsbyggarna mött stora svårigheter. Dels skulle man skära sig genom åsen vid Nyboda och dels skulle man lägga ut en bank över Årstaviken. Skärningen vid Nyboda var över en halv kilometer lång varav mer än hälften gick i tunnel. Banken över Årstaviken var ungefär lika lång som tunneln, 270 meter. Det gick åt otroliga mängder fyllnadsmaterial, eftersom det var över tjugo meter till fast botten.

Naturligtvis lockade de stora arbeten stockholmarna som gärna vandrade ut mot Liljeholmen för att se vad som hände.

...

I skriften ³En järnvägspromenad² skildras förhållandena ca 1858. Där berättas om hur folk som i vanliga fall roar sig på Djurgården och Mosebacke nu vandrar ³utom Horns Tull² där många nya värdshus väntar på dem sedan de sett sig trötta på arbetena. En av dessa nya serveringar hade startats av arrendatorn på Lilla Katrineberg från vars gård man hade bra utsikt över arbetsplatserna. Detta ställe blev snart en samlingsplats för alla som begåvo sig till dess närhet för att taga de av tusendetals personer på olika bedrivna arbetena i betraktande. Av den förekommande värden på stället fick man alla de upplysningar därom som man skäligen kunde önska sig ­ hur man undvek befallande myndighet på stället, hur långt man borde hålls sig ifrån signaltecken för att inte råka i fara etc. Klockan sex varje afton hördes trumvirvlar, röda flaggor hissade överallt varefter snart de mest dånande skott brakade loss utefter hela linjen. Stora granitblock dansade i luften med lättheten av en småstens rörelser. Hela trakten insveptes i ett ofatnligt moln av krutrök och sedan den väl blivit skingrad såg man hur bondgubbar och gummor här och där hjälptes åt att hålla sina av de dånande skotten uppskrämda hästar.

...

Samma skrift skildrar också hur järnvägsbanken över Liljeholmsviken kom till. Det skedde på så sätt att utefter en i sjön utstakad linje låg 20 a 30 skutor för ankar, från vilkas däck ett stort arbetsmanskap var sysselsatt med att utskyffla deras gruslaster i vattnet.

Många hade trott att allt material bara skulle försvinna eller att banken skulle svikta när tåget väl kom. Men det visade sig att lokomotivet  alla spådomar till trots ³nu framgår i allt lugn².

...

(Järnvägen drogs in till Södermalm väster om Tantolunden och den kortaste sträckan över Årstaviken var just vid Liljeholmen. Nackdelen var att sjövägen spärrades av. Fördelen var att man hade plats till järnvägsverkstäderna alldeles intill linjen vid Liljeholmen/Marievik.)

...

Därför passerade järnvägen Liljeholmen och där anlades också en station. Järnvägen var till att börja med i hög grad en stockholmsk lokalbana, man hade stationer vid Liljeholmen, Jacobsberg (nuvarande Hornsplan), Tantolunden, Södra Station. Senare tillkom Södra tunnelmynningen, Slussen, Riddarholmen och år 1871 hade man nått fram till Centralstationen vid Tegelbacken. Det gav goda kommunikationer och bidrog till att Liljeholmen snabbt utvecklades till först ³municipalsamhälle² (=administrativt centrum)

och sedan blev Stockholms folkrikaste förort.

...

 

Schweizerier och porterstugor

 

Katrineberg var också känt för en dryck. 1858 grundades här Cathrinebergs Bryggeri AB för att tillverka engelsk porter, som bla. serverades i de femton porterstugor som bryggeriet öppnade i olika delar av Stockholm. Det var första gången man i Sverige använde etikett på flaskorna. Bryggeriet lades ned efter sju år då man ej kunde konkurrera med det omtyckta bayerska ölet.

Bryggeriet drev dock under sin storhetstid ­ mitt under de i området pågående järnvägsbyggena ­ trafik med snabbgående ångslupar mellan Slussen och Katrinebergs schweizeri, som också var knutet till bryggeriet. Allt för att tillgodose hunger och törst hos skådelystna stockholmare. Namnet schweizeri betecknar en kaférörelse som även serverar alkoholhaltiga drycker, en företeelse som kom till Sverige i början av 1800-talet med inflyttade schweizare.

 

Ur Liljeholmen - gångna tider, människor och miljöer, Liljeholmens historieförening, Siv Swall mfl.

 

  Boendemiljön i Årstadal lämnade mycket i övrigt att önska för dem som kom för att söka sig arbete vid de nya industrierna som började etableras i Liljeholmen på 1870-talet till följd av järnvägens utbyggnad, och vars barn Martin Helmfrid var.

  Pappan skomakaren Anders Julius Helmfrid kom från Östergötland på 1880-talet tillsammans med sin yngre bror Johan August, som fö. också etablerade sig i Liljeholmen (som smidesmästare). Martins farfar Carl Gustaf Helmfrid var indelt soldat vid Lifgrenadjärerna i Linköping .

  Greve Sparre på Årsta var den store markägaren och tillsammans med exploatören Charles Smith lät han  annonsera om ²billiga byggnadstomter vid Liljeholmen, vackert belägna vid sjö². Det verkade förstås lockande, som alla fastighetsannonser, inte minst bland lokverkstädernas arbetare.

  Men i verkligheten var det inga förmånliga villkor de ställdes inför. Arrendetiden var endast femtio år, varefter tomt och hus i fullgott skick skulle återgå till markägaren. Det var dock inte markägaren som byggde husen. Det fick hyresgästen fixa själv.

  Att gå samman om ett arrende blev därför lösningen för många. Släktingar, kompanjoner, arbetskamrater byggde gemensamt sina bostäder varefter de i sin tur kunde hyra ut det man  inte behövde för egen del. Ambitionen beträffande byggnadernas kvalitet var förståeligt nog inte överdriven.

  Från Årstaäng gick bron över järnvägen till Grönbrink och den gamla landsvägen som slingrade sig ned genom Årstadal vidare runt Liljeholmsberget mot flottbron och innerstaden via Horns Tull.

  I den sanka  dalgången mellan sjön Trekanten och Årstaviken växte ett stort antal arbetarbostäder upp. Bristen på bostäder gjorde att många flyttade in i halvfärdiga hus. Någon dränering av den sanka marken i Årstadal hade inte vidtagits, varför vägarna i området höst och vår förvandlades till en lerig sörja. Slaskvatten hälldes i dikena och soporna lämnades i öppna lårar.

  Marken blev förstås efterhand starkt förorenad och vattnet i brunnarna infekterat. Stadens hälsovårdsmyndighet påpekade bristerna och krävde att markägaren skulle sanera området. Inget blev dock gjort, ens med hot om vite.

  Tyfusepidemier och andra sjukdomar drabbade de boende oftare här än på andra platser. Först när Brännkyrka inkorporerades med Stockholm 1913 kunde några förbättringar göras, i första hand friskt vatten i pumpar och ordentliga avlopp.

  Ett flertal hus i Årstadal och i backen upp mot Grönbrink måste rivas i början av 1930-talet då en ny rakare sträckning av Södertäljevägen skulle byggas rakt genom Ekbacken (nuvarande Liljeholmsberget) från nya Liljeholmsbron, som stod klar i oktober 1928, invigd av självaste Gustaf V. Det hela var ett beredskapsarbete under depressionsåren och man utnyttjade det faktum att många  arrendekontrakt löpte ut vid denna tid.

  Genom Ekbacken sprängdes en bred öppning och enorma schaktmassor tippades i en hög vägbank över de förutvarande husgrunderna. De kvarvarande husen i Årstadal fick den nya Södertäljevägen inpå husknutarna och i höjd med takåsarna. Det hela ledde till att Årstadal de facto klövs i två delar.

  Nästa ²spik i Årstadals kista² kom i mitten av 1950-talet då ett andra brospann byggdes på Liljeholmsbron och vägen försågs med fler filer intill de gamla järnvägspåren.

  Den tredje och sista spiken kom genom tunnelbaneutbyggnaden som på 1960-talet nådde Liljeholmen. En T-banestation skulle anläggas vid foten av Nybohovsberget, precis där Liljeholms kabelfabrik (tidigare Stubinfabriken) låg. Byggnaden revs och mellan T-banestationen och Södertäljevägen jämnades de kvarvarande Årstadalshusen med marken och blev parkeringsplats.

(Text: Siv Swall, Gerhard Helmfrid mfl.)

 

om Johan August & Ida Helmfrid i Liljeholmen

 

-        Johan August föddes på soldattorpet vid Hjälmsätter utanför Linköping  2/11 1857.

-        JA blev satt i smedslära på Sturefors bruk söder om Linköping.     

-        Hans gesällprov finns bevarat i form av smidda grindar på bogårdsmuren vid Vist kyrka i Sturefors.

-        Efter gesälltiden söker sig JA arbete och hamnar i oktober 1880 i Fairmansvik vid Liljeholmen. Närmaste grannar är på ena sidan järnvägsverkstäderna och på den andra sidan kalkbruket Oaxen, vars verksamhet lägger ett vitt pulver över allt i närheten, samt ingenjören och filtfabrikören Anders Eriksson, som året innan kommit från Skedevi i Östergötland till Liljeholmen

-        Första anställningen i Stockholm var på R P Cleves Spegelfabrik & Glassliperi vid Fairmansvik, där JA etsade glas, bla. en spegel som Magda sedan hade

-        JA träffade och gifte sig med Ida, en bonddotter född 9/10 1864 i Vårdinge socken utanför Gnesta. Man vet att Ida kom till Söder i Stockholm 1878 och tjänstgjorde som piga hos olika familjer blott 14 år gammal. En uppgift säger att hon även hade tjänst som piga på Kungl. Slottet ett tag.

-        De gifte sig 10/2 1884 och Ida flyttade tre dagar senare från Söder till Fairmansvik. Den 3/12 samma år föds Magda.

-        22/9 1886 får paret en son ­ Thorwald, född i Fairmansvik.

-        1/12 1888 får de ännu en dotter ­ Efra, sannolikt också född i Fairmansvik.

-        Området Stora Katrineberg i Liljeholmen kom att exploateras av en kapten Albert Amundson (sedemera överste i Väg- o vattenbyggnadskåren). Denne var energiskt och mångsidigt verksam på många platser i Sverige, som järnvägsbyggare, verkstadsdisponent, stadsplanerare och byggmästare. Att han åtnjöt stort anseende framgick av att det var han som gavs uppdraget att projektera och leda uppförandet av riksdagshuset och riksbanken på Helgeandsholmen, landets största byggprojekt under 1800-talet. Mer om detta i eget avsnitt.

-        1889 köpte Amundson Katrineberg samt godset Stora Frösunda norr om Stockholm . Med bistånd av en Charles J Smith började han 1890 att från Frösunda stycka av och sälja tomter, vilka köparna själva fick bebygga utan större restriktioner. På detta sätt uppstod den vildvuxna arbetarförstaden Hagalund. Tomterna var avsedda för bostäder och såldes för en krona per kvadratmeter. Motsvarande skedde i Årstadal.

-        Omkring 1890 flyttar familjen till Lilla Katrineberg (oklart om JA har egen smidesverkstad redan här, det har i varje fall funnits en smedja här, men också krog och gjuteri, huset slutade som cykel- och mopedverkstad innan det revs ca 1960)

-        8/1 1891 föds Hartwig i Lilla Katrineberg

-        6/5 1892 föds Harry, också i Lilla Katrineberg

-        1892 sålde Amundson den första tomtbiten vid Katrineberg till en Carl Setterberg som där lät uppföra en gelatinfabrik. Amundsons insats vid uppförandet av riksbyggnaderna kom även Katrineberg till del. Här iordningställdes 1894 för arbetet med riksdagshuset en smedja och en materialgård.

- JA kom uppenbarligen i kontakt med Amundson i denna veva, för han fick arrendera Riksbyggenas smedja vid Stora Katrineberg/Liljeholmen, smidesmästare titulerad, på den plats där nu Lustikulla konferensanläggning ligger.

-        Smedjan sysselsatte som mest 60-70 man, en av de tre största smedjorna i Stockholm. Som jämförelse kan nämnas SJ:s lokverkstäder ­  det största företaget vid Liljeholmen - som hade 300 anställda som mest.

-        JA Helmfrids Smidesverkstad levererade bla. järnkonstruktioner till riksbygget som pågick 1897-1906, mer om detta på annan plats (se bilder också). Pga. att det var frågan om statlig upphandling finns vartenda anbud, kontrakt, fakturor mm. från JA Helmfrid avseende riksbyggena bevarade i Riksarkivet. Mer än 300 dokument in alles! Av dessa framgår bla. att JA fick leverera takkonstruktionerna till glastaken över 1:a- och 2:a-kammarsalarna samt riksbankssalen, den senare dock nu ombyggd till oigenkännelighet. Lustigt att både JA och Martin H lagt gjort bidrag till  dessa salar. Martin fick ju vara med och måla fresker på väggarna senare.

-        Uppenbarligen får familjen det bättre ekonomiskt i och med detta. I oktober 1893 flyttar familjen till en lägenhet på Brännkyrkagatan på Söder.

-        17/4 1894 föds Thorborg

-        1/1 1896 föds Margot (som kom att bli 100 år)

-        24/9 1898 föds Curt Gerhard Isidor, som dock dog i någon magåkomma endast tre månader gammal

-        Familjen flyttar rätt ofta. 1904-09 bor de på Bellmansgatan 19. Under denna tid öppnar Ida syateljé på Västerlånggatan 60 tillsammans med sin syster Johanna. Tydligen hade JA köpt tomten och ägde sedan det flerfamiljshus som byggdes där.

-        Smedjan förstörs vid en stor eldsvåda (se tidningsurklippen). Vårvintern 1905, närmare bestämt på min födelsedag den 31 mars, brann Johan Augusts smidesverkstad ned efter att en motor gått varm. Endast tegelväggarna återstod. Själva huset arrenderades av riksbyggnadskommittén och var försäkrat. Maskiner, varulager och pågående arbeten täcktes däremot ej. Det blev en kännbar förlust för fabrikör Helmfrid.

-        På något sätt fortsatte ändå JA Helmfrid att leverera till riksbyggena resten av 1905, då avseende sista etappen med riksbankens hus som stod färdigt 1906

- 1907 gjorde JA konkurs pga. lågkonjunktur i byggbranschen och att flera byggmästare som gjort beställningar hos honom ställde in betalningarna. I riksbyggenas organisation ingick en ingenjör Erik Hjort och hans bror Nils Hjort som drev järnaffär på Hornsgatan 66. Denne hade stora leveranser till riksbyggena.

- Erik Hjort skaffade inteckning i huset Bellmansgatan 19 som JA bytt till sig mot "Villa Borganäs" (Idas benämning) vid Stegesund. Hjort levererade järn i stora kvantiteter på kredit, inteckningen på 4000:- i fastigheten Bellmansgatan 19 sades upp med kort varsel och JA hamnade i likviditetskris. Huset köptes upp billigt av en vaktmästare Karlsson som bodde i fastigheten och enligt uppgift var bulvan åt Nils Hjort. Erik Hjort blev senare chef för Skånska Cementgjuteriet

- JA ingick sedan i kompanjonskap med ing. Bengtson, ny verkstad vid Lövholmen nära Gröndal - "AB Liljeholmens Mekaniska Verkstad", byggnadskonstruktioner, lyftkranar mm., storhetstid omkring 1910. Tyvärr finns inget material bevarat från detta företag.

-        Ungefär vid denna tid for Johan August till Ukraina för att i bla. Kiev och Odessa grunda mekaniska verkstäder. Johan August och Thorwald sålde bl.a. Alfa Lavals separatorer. För att säkra sina inkomster inför flykten från den ryska revolutionen, deponerade de sin intjänade förmögenhet på svenska ambassaden i Sankt Petersburg och flydde hem. Ambassaden blev tydligen (men pappa var inte helt övertygad när UD förklarade) plundrad på det mesta och därmed försvann Helmfrids ryska förmögenhet, men hos Magda hittades vid bouppteckningen ett antal nytryckta, ryska sedlar från före revolutionen - de liknade plisserat dasspapper och är tyvärr helt värdelösa. Man hittade också brev från deras vistelse i Ryssland.

-        JA kom under kriget till en firma i Sundbyberg som gjorde fräsmaskiner, utförde dessutom arbeten för en kolsyrefabrik vid Liljeholmen, skulle till Kina för en anläggning, JAs stora upplevelse (men blev den av?)

-        I samband med oktoberrevolutionen i Ryssland 1917, som fö. ägde rum 7 november enligt västerländsk tideräkning, genom vilken bolsjevikerna under Lenins ledning tog makten i Ryssland kom både Johan August och Thorwald brådstörtat hem från Ukraina utan andra tillgångar än vad de kunde bära med sig. Äventyret i österled var slut.

-        Det är litet oklart när JA slutligen lämnar Liljeholmen. Vi har en uppgift om att JA startade på nytt med liten verkstad invid Liljeholmsbron och att han senare hyrde sin gamla verkstad vid Katrineberg. Kanske avsåg denna uppgift Lilla Katrineberg.

-        Johan August ägnar sig nu mest åt konstsmidet tex i form av tak- och golvlampor och liknande. En speciell lampa konstruerad som rökbord och golvlampa i ett var av Johan Augusts hand. Den siktades senast hos Kurt i Uppsala.

-        Så småningom (=1920-talet) hamnar han iallafall på Söder och öppnar en liten reparationsverkstad på Kocksgatan 11. Senare flyttar verkstaden till Bondegatan 7.

-        Sommaren 1932 tillbringas i Estuna i Roslagen och året därpå 1933 hittas han död i sin smedja på Söder, förgiftad av koloxid från kolhärden.

 

Om Fairmansvik

 

Strandlinjen i Liljeholmen har förändrats åtskilligt genom successiv utfyllnad och utjämning, både vid Katrinebergsområdet och vid Årstaviken. Den ursprungliga strandlinjen mot Årstaviken gick ungefär där järnvägsspåren nu är. 1858 gjordes en första utfyllnad för att ge plats åt järnvägens station, lokstallar och verkstäder. Utfyllnaden skapade en udde och en vik som fanns kvar ännu på 1930-talet.

 

Utdrag ur ²Före nu och sedan² av Sven Jansson i Brännkyrka Hembygdsfören skrift nr 41/1981

 

²Marken närmast söder om den viken kallades då (på 1930-talet) Marievik. Ett par år tidigare var området ännu delat i fyra tomter av vilka en försetts med upplysningen att Marievik är en försvenskning av Maryvik. I stinsen Erik Sehlstedts opublicerade historieskrivning om Liljeholmens station finns en likaledes opublicerad katalog över godsavsändare vid Liljeholmen från järnvägens tillkomst 1860 till och med 1945. Där nämns Maryviks Filtfabrik (f:a Anders Eriksson & Co. Vid Fairmansvik åren 1884-1915. Namnet Fairmansvik förklaras inom parentes vara en föregångare till det nygjorda. Under den äldre adressen registreras även Fawques Cokesfabrik 1874-1884 och R P Cleves Spegelfabrik och glassliperi från 1884-1902. Ett tidigare cokesbränneri noteras från järnvägens första tid, alltså 1860-talet, men namn saknas. Som plats för anläggningen anges ²Årsta ängs strand². Det förefaller inte alls otroligt att Fairmansvik uppkallats efter den förste cokesfabrikören och att Mary kommit in i bilden antingen genom fabrikör Fawques (engelsman eller skotte?) eller östgöten Anders Eriksson som kom dit 1879.

 

Att tätt inpå knuten till SJ:s huvudverkstad tillhandahålla koks och för filtfabrikens del ångpannefilt och smörjdynor är i alla händelser ingen dum idé. ²

 

***

 

Närmaste granne på fabriksområdets sydsida var ett kalkbruk, ursprungligen Liljeholmens kalkbruk. 1880 köptes bruket upp utav Karta & Oaxen och verksamhet bedrevs fram till 1936.

 

Filtfabriken var i verksamhet fram till 1915.

 

SJ:s station vid Liljeholmen lades ned 1929 då den nya Årstabron togs i bruk. Järnvägsverkstäderna flyttade till Tomteboda 1930-31.

 

***

 

Så var hittar man Fairmansvik idag? Tja filtfabrikörens hus bör ha stått mitt i nuvarande Årstaängsvägen ungefär där Tvärbanans spår börjar svänga vänster in i viadukten mot Liljeholmstorget.

 

Utdrag ur Söderström, Annika / Åslund, Olivia / Wetterström, Kalle
²SVARTKONST. Om järnsmide.²(LTs Förlag 1982.)

 

Om smeden i folktron

 

Smeden har sedan långliga tider ansetts kunna litet mer än andra människor. Smeden var ju den som behärskade elden och stålet, människornas viktigaste skyddsmedel. Smeden smidde vapnen som man försvarade sig med, men tillverkade också de verktyg och redskap som man behövde i sitt dagliga arbete. En och annan smed hade också rykte om sig att vara litet av en trollkarl. Genom att ha ingått förbund med ³hin onde²  hade de förvärvat kunskap att göra litet av varje ­ ³hokus pokus² som det hette ­ vilket gjorde dem mycket respekterade av den okunniga och lättrogna allmänheten. De hade tex. i folktron lärt sig att ³smida ut ögonen² på folk. Detta skulle gå till så att smeden skulle stå alldeles naken i sin smedja tre torsdagsnätter i rad och smida och slå ­ icke på järn eller stål ­ utan på en trästicka, så att den blev alldeles sönderbultad innan den slutligen kastades i elden. I detta ögonblick flög ögat ut på delinkventen om denne var än så långt bort. Denne stackare förblev enögd för resten av livet. De gamla som berättade om detta besynnerliga påhitt hade förstås aldrig själva sett någon med utsmitt öga, bara hört talas om det av sina förfäder...

 

Om gesällsystemet

 

Det fanns olika sätt att utbilda sig till smed. Antingen lärde man sig yrket av sin far eller också kunde man börja som lärling hos någon mästare. Vanligtvis var lärotiden tre år, men ända upp till sex år förekom. Den relativt korta utbildningen, tre år, inom smedsyrket hade sin grund i att det var ett tungt yrke. Hade lärtiden varit alltför lång ³hade pojkarna dragit sig för att ägna sig åt det², som någon smed uttryckte saken. Smedgesällerna vandrade runt och tog anställning hos olika mästare för att lära sig mer. De svenska gesällerna sökte sig ibland också utomlands till Danmark eller Tyskland och fungerade därigenom även som nyhetsförmedlare och metodutvecklare, när de kom hem igen.

 

Om arbetet i smedjan

 

I smedjan började man vanligen tidigt på morgonen, någon gång mellan kl 5 och kl 7, och slutade vanligen mellan kl 18 och kl 21, en arbetsdag på 12-14 timmar. Smeden var en utlärd yrkesman och till hjälp i smedjan hade han en eller flera lärpojkar, gesäller, som vanligen betalades med kost och logi. Mäster värmde järnet i fyren och avgjorde när det var tillräckligt varmt för att smidas. Han höll arbetsstycket på städet och bestämde hur det skulle smidas genom att slå takten på städet med en mindra hammare. Släggdrängen, hantlangaren skötte släggan, släggade. Till släggan användes båda händerna, och var det grova arbetsstycken fick han ta i kraftigt och slå sk. rundpallar. Detta var ett mycket tungt arbete, eftersom släggan väger 3-5 kilo. Han skulle även hjälpa smeden med alla förekommande arbetsuppgifter, tex. hålla i huvudet på människor som smeden skulle dra ut tänder på. Lärlingen, smedpojken, skulle tända i ässjan på morgonen, sköta bälgen under smidets gång, sköta belysningen i brandlyktan och springa ärenden. Om han inte skötte sig kunde det hända att mäster slängde en näve glödande kol innanför hans skjorta. Rangskillnaden i smedjan var alltså strängt markerad.

 

Utgångsmaterialet för smidet var järn och stål. Smeden fick själv hämta sitt järn vid hyttan i form av stänger, 2 1/4 tum breda och 1/4 tum tjocka i olika längder. Smeden måste sedan själv klyva upp materialet i passande dimensioner. Järn kallas allt smidbart järn, som inte kan härdas, medan stål avser järn legerat med kol som kan härdas och därför blir lämpligt till den vassa eggen på    eggverktyg ­ yxor, knivar, liar mm.

 

För att man skall kunna smida måste järnet alltid värmas. Detta sker i en eld som kallas fyren. Elden tänds i en fördjupning i härden som kallas forma. I forman mynnar ett rör ­ blästerpipan ­ som leder luft från bälgen. Den extra lufttillförseln är nödvändig för att åstadkomma den höga temperatur som kräva. Elden matas med stenkol eller koks eller en blandning av dessa två bränslen.

 

Arbetet kan delas upp i två helt olika delar. Den ena delen är smidesarbetet, varvid det i ässjan uppvärmda ämnet läggs på städet och ges den önskade formen, ev hopfogas flera stycken. Den andra är bänkarbetet, som innebär vidare bearbetning i kallt tillstånd. Man använder i huvudsak olika filar. Bearbetning och dekorering av järnets yta räknas hit, liksom även mindre efterjusteringar med hammaren.

 

En viktig del i smedens yrkeskompetens är att via järnets färg kunna avgöra när ämnet har rätt temperatur för att kunna smidas.  Ju högre temperatur desto mjukare järn, men man får se upp så att inte järnet blir för varmt och börjar ³brinna², dvs. smälta. Under bearbetning kallnar järnet gradvis och blir mörkare i färgen och därmed hårdare. Då måste ämnet värmas på igen. Det är bara klåpare som smider för kallt.

 

Ytbehandling

 

Järnet rostar lätt. Därför har ytbehandling i alla tider varit viktig. Ett vanligt sätt var förtenning, varvid det metallrena föremålet doppas i smält tenn och överflödet skakas av.

Svartbränning eller svärtning är ett enklare sätt att ytbehandla. Det sker vanligen genom att man gnider in föremålet med linolja och värmer det tills föremålet börjar ryka. Järnet får då den karakteristiska svartglänsande ytan. Man kan även oljemåla föremålet, vilket är vanligt på stora föremål som galler och grindar. Även andra rostskyddsmetoder förekommer.

 

Om Riksbyggena på Helgeandsholmen (ur Riksdagens hus, Byggförlaget 1983)

 

Den 5 maj 1888 fattar riksdagen beslut om att inleda projektering och byggnad av nytt riksdags- och riksbankshus på Helgeandsholmen. Den 19 maj samma år tillsätts en kommitté ­ Riksbyggnadskommittén ­ som blev ett slags verkställande utskott med operativ beslutanderätt och ansvar inför riksdagen.

 

Alla hade åsikter om det nya bygget och det kan inte ha varit helt lätt för den unge, blott 32-årige arkitekten Aron Johansson som 1892 fick ärva uppdraget då föregångarens förslag blivit förkastat. Byggnaden skulle förstås vara stor och pampig, men fick inte förta glansen ifrån slottet

som givetvis skulle vara störst och pampigast. Våren 1892 förelåg arkitekten förslag till utformning och 1893 kunde schaktningsarbetena påbörjas.

 

En ingenjörsorganisation under ledning av Johan Albert Amundsson svarade för det samlade genomförandet från ²ingenjörskontoret² och i byggherrens organisation fanns ett ²byggnadskontor² under chefsskap av byggmästare Per Pehrsson och K H Winter.

 

Produktionen utfördes av en rad underentreprenörer som antogs efterhand som arbetena fortskred.

 

Riksdagshuset stod färdigt till det yttre 1901. Tre år senare var arbetena inomhus i stort sett avslutade. 1905 års riksdag kunde flytta in i det nya huset för att genast konfronteras med alla de problem som hängde samman med unionsupplösningen.

 

Arbetena fortsatte dock hela 1906 med Riksbankens hus.

 

Kostnaderna för byggnaderna hade år 1888 beräknats till 6,4 miljoner kronor. När verket stod färdigt hade utgifterna stigit till inemot 12 miljoner ­ nära nog en fördubbling. Då överskridandet var så stort och kritiken för påståddda oegentligheter av såväl teknisk som ekonomisk art så allvarlig tillsattes en kommitté för att närmare utreda förhållandena. Man fann snart att rättsliga åtgärder var på sin plats. Polisen kopplades in och åtal väcktes mot både leverantörer och viss arbetsledning. Lufträkningar, felaktiga leveransbesked, bristande kontroll och mutor ledde till att några personer fälldes men verkmästarna friades helt. En järnhandelsleverantör fälldes för bedrägeri och fick straffarbete i ett år och tre månader. Därtill var han tvungen att ersätta riksbyggnadskommittén med 29.520 kr och förlorade ²det medborgerliga förtroendet² i ett år.

En kassörska fick fängelses i två år och en stuckatör böter och straffarbete i fem månader. Det finns anmärkt till rättens protokoll att överkontrollanten vid tillfället var 81 år. Varken arbetschefen Amundsson eller hans medarbetare hade fått ordentliga instruktioner för kontrollarbetet.

 

Hade detta rättsliga efterspel någon koppling till JA Helmfrids konkurs och påtvingade frånträde av äganderätten till fastigheten Bellmansgatan 19?

 

Bildtexter:

 

Interiör från Kungliga hovstallet på Helgeandsholmen 1888.

 

Helgeandsholmen på 1890-talet med slottet i bakgrunden. I bildens mitt den exklusiva sk. Lorenska badinrättningen som från 1833 till rivningen 1893 var Stockholms mest välbesökta bad.

Med ²koppning och blodiglar² betjänades även på det stället. Något för Centralbadet?

 

Helgeandsholmen sedd från Mynttorget 1895. Stakkäppar visar var Riksdagshuset skall stå. Delar av den gamla hovstallbyggnaden används som arbetsplatskontor.

 

Kung Oscar II murar in grundstenen till riksdagshuset vid en ceremoni den 13 maj 1897.

 

Den omdiskuterade träpålningsgrunden under utförande 1898. Huset vilar än idag på 15.000 träpålar, alla kapade en knapp meter under Mälarens vattenyta. Tanken är att så länge träet är under vatten så håller sig trävirket friskt. En jämn vattennivå är dock nödvändig för en fortsatt stabil grund.

 

Riksbanken under byggnad 1902. Vid kajen ligger ångdrivna transportpråmar och stora tegellager. Schaktmassorna transporterades ut till Katrineberg där de användes som utfyllnad för att skapa ny industrimark. (Amundssons fiffiga lösning på riksbyggnadskommitténs problem innebar att han själv som markägare fick mer mark att sälja och hyra ut.)

 

Riksdagshuset 1904. Byggnadsställningarna är just nedtagna och stallbyggnaden håller på att rivas. Basarbyggnaderna längs Riksbron tjänar fortfarande som arbetsbodar.

 

Det färdiga riksdagshuset 1906. Obeliskerna på hustaket togs bort på 1930-talet tillsammans med en del annan utsmyckning.

 

Målaren Georg Pauli i arbete med fresken ²Malmbrytning² i dåvarande riksbankens stora hall 1906.

 

Murningsarbete på takvåningen till riksdagshuset. Notera de pyramidformiga järnkonstruk-tionerna som skall bära upp takfönstren. De är levererade av JA Helmfrids smidesverkstad.

 

Bankhallen före ombyggnad. Det mest påkostade rummet i riksbanksbyggnaden var den centrala bankhallen med sitt ljusa, tunnvälvda tak och med sin tids rika utsmyckning.

 

Bankhallen efter ombyggnad. I taket nu ett fackverk av stål som bär upp plenisalen i våningarna ovanför. JA Helmfrids takfönster is no more, tyvärr.

 

Stora partilokalen, tidigare andra kammarens plenisal med Axel Törnemans fresker färdiga vid jultid 1913 ­ i mitten ²Vårdkasar² flankerad av ²Torgny Lagman inför Olof Skötkonung² och ²Engelbrekt vid Arboga riksdag², två folkliga trotsare mot överheten, märkligt nog

 

Lilla partilokalen, tidigare första kammarens plenisal, med väggmålningar utförda av Otte Sköld mfl 1958 ­ i mitten en vikingaflotta flankerad av ett medeltida Stockholm och ett modernt.

 

 

Om Thorwald Helmfrid

 

Thorwald (Paul Mauritz) Helmfrid föddes i Fairmansvik/Liljeholmen den 22 september 1886. Thorwald gick i pappa Johan Augusts fotspår. Hemsidan har i november 1999 funnit anteckningar, gjorda av pappa i Norrköping ca 1964-66, där Thorwald berättar minnen.

 

Han tog studentexamen vid Södra Latin 1907. Under tiden vid Södra Latin fick han fö. ta emot Sveriges Centralförening för Idrottens Främjandes silversköld. Utmärkelsen tilldelades efter omröstning "den elev som är skolans bäste idrottsman och dessutom en prima kamrat". Thorwald blev, tillsammans med en elev från Östermalms läroverk och en från Nya Elementar de första som fick utmärkelsen. Året var 1906. (Källa: Lennart Elbe).

 

Thorwald arbetade först hos Johan August i Liljeholmens Mekaniska Verkstad.

 

Han sökte via annons plats hos ³Karlsviks Gjuterier² som bla. gjorde maskiner för bensindrift.  (Det är troligen fråga om uppfinnaren Helge Palmcrantz verkstäder vid Karlsvik på Kungsholmen, alltså inte något gjuteri. Där tillverkades allt från kulsprutor, sk Palmcrantzare, till slåttermaskiner och även en och annan ubåt. Se bild.)

 

Alltnog, firman ville ha ett ombud i Ryssland. Thorwald kom underfund med att maskinerna var olämpligt konstruerade. Han blev fast i Rostov där ingen ville köpa motorerna (Rostov-na-Donu, en stad vid floden Don mellan Svarta Havet och Kaspiska Havet, Rysslands viktigaste centrum för tillverkning av skördetröskor, traktorer och andra jordbruksmaskiner.)

 

1912 måste TH resa hem från Ryssland.

Han gifter sig med Elisabet, född Wigoff, från Tranås och flyttar till Örby Villastad 85.

De får 21/6 1913 sonen Boris och året därpå sonen Gunnar, 1/8 1914.

1915 bor de på Kocksgatan 28 på Söder.

 

Han svarar nu på annons från Axel Kristianssons Maskinfirma, anställs där som mekaniker 1915, brådskande sänd till Ryssland igen, stannade där till 1917, återvände brådstörtat vintern 1917/18 pga. revolutionen, i bagaget fanns bla en samovar som minne av resan. Även pappa Johan August var i Ryssland denna tid.

 

Thorwald kom till Norrköping 1918, gifte om sig med Ester. De fick emellertid inga barn tillsammans utan adopterade Anni Ulrich, ett holländskt krigsbarn som kommit till Sverige i början av 1940-talet undan kriget nere i Europa.

 

Thorwald var i 14 år verkmästare vid N W Landegrens Mek Verkstad i Norrköping.

 

Han drev åren 1940-54 egen finmekanisk verkstadsrörelse.

 

Barbro Helmfrid (Gunnars dotter) berättar:

"Efter skilsmässan med Elisabet fick Thorwald vårdnaden av Gunnar, som han tidigt adopterade bort. Brodern Boris levde med sin mor i Stockholm."

 

Boris "inackorderades" 1925 hos en Anna Rennerfeldt på Söder i Stockholm.

 

Vi vet ej när Thorwald gifte sig med Ester, men de bodde i alla fall i Norrköping hela tiden. Ester var rikstelefonist och hade som sådan tjänstetelefon. Hon står i katalogen för år 1949 på Albrektsvägen 26 i Norrköping. Thorwald hade en mekanisk verkstad på Hantverkargatan 24.

 

Thorwald hade rykte om sig att vara en utomordentligt försiktig bilförare, så försiktig att han aldrig fick i högsta växeln på sin PV, utan körde högst 60 km/t, även på landsväg. Andra bilförare är inte lika försiktiga tyvärr.

 

Björn skriver 8/9 1966 till mig från Norrköping bla:

"Dessutom haft tråkigheter med farbror Thorwalds död. Han kördes ihjäl mitt på ett övergångsställe, där en tung lastbil med hög fart i vänsterfil körde om en stillastående personbil. Gerd och jag fick ta hand om allt: begravning, boutredning, bisättning, omhändertagande av möbler etc."

 

Thorwald blev 79 år.

 

 

Ur Liljeholmen - gångna tider, människor och miljöer Liljeholmens historieförening, Siv Swall mfl.

 

  Konstnären Martin (Joel Fritiof) Helmfrid, föddes i Liljeholmen, Brännkyrka socken 19/12 1890, son till skomakarmästaren Anders Julius Helmfrid och hans maka Sofia, född Eriksson. Han hade en äldre bror Paul, och fick en yngre syster Mary.

  Martin fick redan som skolpojke i Liljeholmens Folkskola utlopp för sina konstnärliga anlag och hos fadern, skomakarmästaren, kom han tidigt i lära. Våren 1909, 18 år gammal, sökte Martin och blev antagen som elev vid Caleb Althins Målarskola. Hösten 1909 blev han elev vid Konsthögskolan. Martins konstnärliga bana hade säkerligen blivit annorlunda om inte fadern dött året därpå 1910, varvid han blev tvungen att avbryta sina konststudier. I fortsättningen blev det mycket skomakeri och litet måleri för Martin, vilket bla. framgår av gamla telefonkataloger, där han står listad som skomakare 1918 och 1920. Även 1924 finns han i katalogen för Liljeholmen (tfn. 230), men då utan skomakartitel.

  Martin kunde först 1923 återuppta sina studier vid Konsthögskolan, Mejan kallad, på Fredsgatan 12 och fortsatte där till 1928 jämsides med studier på Akademins Etsningsskola vid Sergelgatan under Axel Tallberg och Harald Sallberg. 

  Det sägs att Martin var en av endast få elever som gick alla tre disciplinerna på Akademin: målning, etsning och skulptur (!).  Några skulpturer av Martins hand har vi dock ännu inte sett.

  Det måste ha uppstått en sympati mellan den gamle brumbjörnen, konstprofessorn och frescomålaren Georg Pauli, och Liljeholmsgrabben. Pauli erbjöd Martin att följa med på en studieresa till Paris, men när mamma Sofia fick veta detta, talade hon om för sin son att till DEN syndiga staden Paris skulle han minsann inte resa. Mamman var frireligiös, bör tilläggas, men Martin lyckades nog komma iväg ändå på något sätt.

  I Riksdagshuset på Helgeandsholmen har Martin, i andra kammarens plenisal, tillsammans med en konstnärsgrupp under professor Georg Paulis ledning 1926 medverkat i fem stora väggfält. De är  i nationalromantisk stil, något ovanligt för ²saklighetsmålaren² Martin. Någon gång på 30-talet fick Martin av AB Reymersholms Industrier i uppdrag att måla en väggalmanacka, som skulle skildra bolagets engagemang i Norrland. Det resulterade i 12 vackra berättande oljor.

  Martin bodde på övervåningen tillsammans med mamma Sofia och nedervåningen rymde brodern Paul med fru Lisa och deras fyra barn. I hans kammare en trappa upp i Fredsborg 4 rådde en bohemisk oordning av stora mått. Martin var en enstöring, en bohem, som inte hade förmåga eller affärssinne att ta skäligt betalt för sina oljor och etsningar, så mängder av verk i olika stadier av färdigställande fanns överallt i huset. Mamma Sofia var ofta den som såg till att tavlor blev sålda.

  Martin deltog under 30-talet i flera samlingsutställningar och han är representerad med grafik på Nationalmuseum.

  Tonvikten i motivvalet ligger på landskapet i och kring Årstadal/Liljeholmen/Trekanten från 1909 och framåt. Han var även mycket skicklig på att måla hästar, ett motiv som ofta återkommer. Ett annat tema är de moderna kommunikationernas framfart - tåget, traktorn och bilen som gjorde hästen omodern. Dåtidens nya broar för väg och järnväg samt breddningen av Södertäljevägen fångade hans intresse. Särskilt som han fick den nya uträtade Södertäljevägen alldeles inpå husknuten i Fredsborg 4. 

  Det berättas också att konstnären i Fredsborg 4 var mycket språkintresserad. Han var märkligt nog kunnig i så udda språk som zigenarnas romani och sotarnas knoparmoj.

  Martin och brodern Paul var mycket sportiga. Paul lär ha varit en rackare på skidor, medan Martin var speciellt god vän med vattnet. Han kunde upp i hög ålder göra baklängesvolter i plurret. Martin tog körkort för motorcykel vid övermogen ålder. Han hanterade sin lättviktare mycket personligt. Vid ett tillfälle fick han böta för att ha kört på fel sida på en södergata. Det hade regnat och på rätt sida av gatan hade det samlats en större sjö. Naturligtvis observerade en konstapel det kriminella beteendet och anmälde saken. Inga förklaringar hjälpte och det blev böter.

  Efter att Fredsborg 4 rivits i början av 1960-talet, kom Martin först till något som mest liknade en statarlänga på söder. Även denna revs så småningom. Därefter blev hans nästa adress Hägerstensvägen 100 i Aspudden. Det  berättas också att han länge vägrade att kvittera ut sin folkpension, då han inte tyckte sig förtjänt av den.

  Martin avled 1979 vid 88 års ålder.

(Text: Bertil Lindau, Stig Helmfrid 1998 (red.), samtal med Birgit Jungwirth 2003, Gerhard Helmfrid)

 

Den svenska "modernismens" genombrott kan härledas till ett par grupper och deras verk. De unga konstnärerna bildade grupperingar som avlöste varann. De hade oftast det gemensamt att de hade studerat för Henri Matisse. "De unga" våren 1909,  (kanske var Martin Helmfrid där som besökare. Det var i alla fall samma vår som han började på Caleb Althins målarskola), senare med delvis samma deltagare ²1909 års män². Därefter gruppen "De åtta" där bla. Nils Dardel, Leander Engström, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin mfl. ingick hade sin enda utställning 1912.

  Allmänheten förskräcks och kritikerna höjer varnande röster inför allt det nya, inspirerat av den franska "fauvistiska"  stilen, koloristiskt och dekorativt, men utan onödiga detaljer och utan krav på autenticitet, utmanar den tidigare förhärskande riktningar, framför allt "impressionismen".

  Uttrycket fauvism myntades i samband med höstsalongen i Paris 1905 då en konstkritiker skämtsamt benämnde Henri Matisse (1869-1954) och gruppen kring honom "les fauves" eller vilddjuren, vilket inte hindrade, eller kanske rent av bidrog till att Matisse kom att bli en av de största inom fransk 1900-talskonst och tongivande under lång tid, även i Skandinavien.

  Även "kubismen" hade ett visst inflytande genom svenska konstnärer som kommit hem från Tyskland och Frankrike på 1910-talet, men den får aldrig något starkt grepp i Sverige. Mest kända företrädaren är signaturen GAN - Gösta Adrian Nilsson, men också Georg Pauli och Otte Sköld hade kubistiska perioder. Begreppet går tillbaka på den franske målaren Georges Braques som ironiskt benämnde sitt verk "Hus i Estaque", målat 1908 i starkt förenklade geometriska former, som kubistiskt.

  Martin Helmfrids måleri får väl närmast sägas tillhöra "den nya sakligheten" , en inriktning som framträdde under 1920-talet, som en motreaktion mot "modernismen" under 1910-talet, och som nu återgav motiven realistiskt, ofta med detaljskärpa.

 Mest kända företrädare var:

- Otte Sköld (1894-1958), målare och professor vid Konsthögskolan 1932-42, chef för Nationalmuseum från 1950, instiftade Moderna muséet 1958, ledande företrädare för den nya sakligheten, motivkrets parisiska barinteriörer, takutsikter, helfigursporträtt och stilleben ,

- Arvid Fougstedt (1888-1949), målare och tecknare, professor vid Konsthögskolan 1937-47, portalgestalt inom 1920-talets inriktning på saklighet, gjorde bla. mycket detaljrika heminteriörer och

- Axel Fridell (1894-1935), grafiker, tecknare och målare, en av sveriges allra främsta grafiker, jämförbar endast med Zorn, minutiös detaljskärpa, men samtidigt ett rembrandtskt ljusdunkel som skapar en suggestiv underton, ofta motiv bland samhällets ensamma och utslagna.

  Andra besläktade riktningar vid denna tid var tex. naivismen, som också tolkade sitt Stockholm på ett verklighetsnära sätt, fast kanske med ett barns öga (eller penseldrag). Det fanns två varianter på naivister: de medvetna som sökte återskapa den naiva konstens innerlighet och trosvisshet och de som fortfarande kämpade med måleriets elementa och därav fick en mer omedvetet naivistisk stil. Kända svenska naivister är tex. Hilding Linnqvist, Axel Nilsson, Erik Hallström, senare också Bror Hjort, X-et Erixson och Olle Olsson Hagalund.

  Trots samtidens spott och spe fick de svenska modernisterna stort genomslag i svensk konst och deras alster är nu mycket eftersökta. Kanske är det dags att ge även 1920-talets saklighetsapostlar en renässans.

  Vem vet? Om inte Martins far hade gått bort i förtid 1910 och på så sätt försenat Martins konstnärsbana med mer än 10 år hade han kanske blivit kubist i stället och vi hade aldrig fått se de fina och realistiska, nästan dokumentära Årstadalsskildringar han nu givit oss.

 

Om Konstakademien

(utdrag ur ³De sköna konsternas akademi², Stockholm 1986)

 

-        Embryot till Akademien uppstod i början av 1700-talet som en tecknarskola till följd av att det pågående slottsbygget behövde konstnärlig utsmyckning och skickliga svenska konstnärer var en bristvara

-        man rekryterade en fransman vid namn Guillaume Taraval och Kongl. Ritarakademien stadfästes den 10 mars 1735 av kung Gustav III, i början höll man till i någon ledig sal i slottet

-        1775 antydde överdirektören vid Kungl Styckgjuteriet Gerhard Meyer att han ville donera ett helt stenhus i kvarteret Uttern (=Fredsgatan 12) till Akademien som länge varit husvill

-        Meyer blev omgående invald i Akademien som ³hedersledamot² och man satte genast igång med att bli av med de dåvarande hyresgästerna

-        det ³meyerska² huset, eller Mejan som det kom att kallas, byggdes om och till i olika omgångar, den senaste som gav huset det utseende vi känner idag skedde under 1890-talet

-        etsarskolan: en strålande vacker marsdag anno 1895 öppnades i Konstakademiens nya, ännu icke färdigställda lokaler vid Rödbodtorget den skola som skulle ge upphov till vår svenska etsningskonsts pånyttfödelse. Det var den sk. Tallbergska kursen, den första elevkullen under Axel Tallbergs handledning

-        1912 anställdes den då blott 17-årige Harald Sallberg som ³tryckbiträde² och blir snart Tallbergs oumbärlige assistent och så småningom också i praktiken huvudlärare i etsning

-        Sallberg: ³Det var alltid mycket trevligt och ofta riktigt livat un der Tallbergs tid, både när skolan låg vid Fredsgatan och senare vid Sergelgatan 1, dit vi flyttade 1915. Den trivsamma atmosfären på skolan måste tillskrivas Tallbergs charm och vänliga humor. Han var allmänt omtyckt bland eleverna som han slängde titlarna med ­ något som var ytterst ovanligt på den tiden bland de övriga professorerna, som skred omkring som småkungar. De allra yngsta fick kalla Tallberg för farbror.²

-        1920-talet utgör för Akademien en övergångstid mellan det starkt reaktionära 10-talet och det vitala 30-talet. Det gamla gardet dominerar ännu vid voteringat, men det ser sina positioner hotade. Den nya kull lärare som kommer in är dock föga revolutionär och företräder snarare ideal som är representativa för sekelskiftet. 1920 träder Carl Milles in, 1925 Carl Wilhelmsson och Albert Engström.

-        1920 blev Olle Hjortzberg Akademiens direktör och den som under två decennier drev fram Akademiens modernisering. Hjortzbergs hjärtesak som pedagog blev den dekorativa skolan som flyttade in i Sergelhuset 1925-26. Hans ideal var ateljégemenskapen.  Uppskattade är också Hjortzbergs utflykter till slott och kyrkor. Det är festliga resor, mest förlagda till vårarna, då man far iväg i stora svarta hyrbilar.

-        Att 20- och 30-talens fester på Fredsgatan såväl som i Sergelhuset fick en varken förr eller senare skådad vitalitet tycks också vara en följd av Hjortzbergs politik. I maj 1927 hade han tex. givit eleverna tillstånd att hålla en stor bal, som vanligt utan att underrätta förvaltningsnämnden eller sekreteraren. Det blev en sjuhejdundrandes baluns med alla moderna ingredienser. Till slut badade man i konfetti och alla gipsgubbarna i hallen var inlindade i serpentiner eller överströdda med konfetti.

-        Tallberg fann sina ideal på kontinenten på 1880-talet, friluftsrealismen och den detaljskarpa etsningen. 1890-talets nationalromantik var honom väsensfrämmande och 1910-talets modernism upplvde han som ett bedrägeri. Men han hade en del tur som pedagog. 1920-talets nya saklighet kom med nya ideal besläktade med 1880-talets och den kull han skolade på 1910-talet kom att bli 1920-talets elit, de sk. Falugrafikerna

-        När frågan om en efterträdare till Tallberg diskuterades i mitten på 1920-talet borde Sallberg ha varit det naturliga valet, men hans tid som professor skulle dröja ytterligare många år. In kommer i stället ³en ung man som tycks åtnjuta stort förtroende bland sina jämnåriga², vice ordföranden i Konstnärsklubben Emil Johansson-Thor, som uppenbarligen var mer konstpolitiskt intressant än Sallberg

-        Sallberg blev huvudlärare med professors namn först 1953-54, vid en tid då hans ideal om realism och ³tusenstrecksgrafik² (=detaljrikedom) sedan länge hunnit bli omoderna igen

 

Om Martin Helmfrids tid på Akademien

 

Ovan citerade fragment utgör ramen kring Martin Helmfrids tid på Akademien, som pga faderns bortgång var uppdelad i två perioder. Den första var 1909-10 då han gjorde sitt aspirantår med bla. Hjortzberg och Tallberg som lärare. Bland övriga aspiranter det läsåret märktes Nils Dardel och ovan nämnde Emil Johansson-Thor. Aspirant var man under ett provår och fick då delta i undervisningen på de lägre avdelningarna. Efter godkänt provår erhöll man diplom som elev. Studerande vid Akademien har man rätt att vara i högst sex år, därav högst två år i den lägre avdelningen. Årets prisämne 1909-10 var höbärgning.

 

Om Martins huvudsakliga studietid 1923-28 finns bla. följande att notera:

·       1923-24 var Martin elev på M1 ­ figurmåleri lägre. Bland lärarna Hjortzberg och i skulpt ur Carl Milles.

·       1925-26 M, D3 ­ målning plus dekorativa linjen tredje årskurs. Bland lärarna fanns nu Albert Engström i teckning. Bland eleverna det läsåret fanns Astri Taube (antagen 1922)  på bildhuggarlinjen och dekorativas tredje årskurs. Martin och Astri var således kurskamrater det läsåret.

·       1926-27 blir Emil Johansson-Thor lärare i etsning. Martin fortsätter med måleri och den dekorativa linjen. Ingen bildhuggarlinmje såvitt elevmatrikeln förtäljer. Den allmänna timplanen innefattar dock ett brett spektrum av ämnen: figur, modellering, landskap, teckning, etsning, anatomi samt perspektiv, så det är möjligt att han har skulpterat något även om huvudintresset verkar ha varit etsning.

 

Utdrag ur ³Mejan² av Zenia Larsson (Rabén & Sjögren, 1966)

 

Handlingen i boken utspelar sig 1953, just innan rivningarna i Klara påbörjas. Här är vi mest intresserade av miljöbeskrivningen i och kring Sergelgatan 1, en miljö där Martin Helmfrid tillbringade 5 studieår på 1920-talet. Ordet Mejan avsåg ursprungligen huset vid Fredsgatan, men kom att beteckna Akademien i allmänhet bland eleverna.

 

Tiden är de gamla hötorgshallarnas epok ­ när de fortfarande fanns kvar ovan jord. När doft av sill och rökt fisk, ost och delikatesser, nybakt syrligt bröd strömmar ut på gatan och drar som en magnet. Och när Milles Orfeus-staty vid konserthustrappan inte behöver kämpa med skyskraporna om rymden.

Så en gatstump ­ Sergelgatan - med bara några få avskrapade och ruggiga gamla hus. Mäster Samuelsgatan klipper av den tvärt. Och på motsatta sidan öppnar den sig mot Hötorget. Utkommen från denna gatstump, från denna trånga husanhopning där till och med en ordentlig gångbana saknas ser man åt vänster torgets öppna bakgård bildas av hallarna, Sergelhuset och Nya Elementarskolan.

Man ser också Sergelhusets baksida mot Hötorget till. Och två fönster som verkar blinda ­ det från insidan med gipsvatten bemålade glaset ger skydd mot insyn. Mellan dessa fönster en port, eller en ladudörr, som öppnas varma dagar när solen skiner för att släppa in frisk luft ­ och snart stängs igen.

Den ovetande fotgängaren, mannen på väg till eller från sitt arbete, kvinnan skyndande till dagens inköp, de går alla huset förbi. Men det de går förbi är en annorlunda värld. För Sergelhuset är en värld där alla lagar sätts ur spel. Tystnaden är full av ljud. Det är kontrasternas värld. Under förmiddagstimmarna, när det överallt arbetas med modell, när alla strålar samman från husets oräkneliga krypin, är det stilla i de vindlande korridorerna. Luften man andas är laddad med intensiv, nästan dynamisk tystnad. Den är full av ljud. Den är liv. Och denna levande tystnad är husets kännemärke.

Den sträcker sig genom grafiska skolans pressar, och tränger in i de tunga stenarna ­ en hand vevar och vevar, hjulet är tungt. Men ett blad kommer fram. Det man har lyckats eller misslyckats med, ett svart-vitt blad.

Den sträcker sig två trappor upp till målarskolans avdelning. Färgen, ljuset är det språk man där talar.

Den sträcker sig nedåt till skulpturskolan. Den stora och lilla ateljén, samma puls. Någon, vem som helst, tar ett steg framåt och vrider på modellbordet. Sjutton eller femton eller arton kavaletter, med påbörjade och spretiga studier, eller studier på väg att fullbordas, följer efter.

Mitt emot ingången fanns en annan dörr som förde till de två ateljéerna vilkas fönster vilkas fönster var bemålade med gipsvatten och vette mot Hötorget. Den mindre av dessa två var nybörjarnas och den större tillhörde en äldre elev. Från dörren gick en trapplös vitkalkad gång rakt ner. Gången var ett kuriosum i ett hus där trappornas mångfald var lika överväldigande som omotiverad. Men utformningen av denna gång hade sin egen förklaring och den bottnade i husets förflutna. Här i dessa två ateljéer hade nämligen en gång i tiden stallarna legat där skulptören Johan Tobias Sergel (1770-1814) härbärgerat de hästar vilka han hade använt som modeller till sina ryttarstatyer. Och de hade fösts in i stora ateljén, som då var Sergels egen, genom just denna branta och trapplösa gång. Som det varit då hade det förblivit - oförändrat genom åren.

 

 

Om freskerna i Riksdagens 1:a- och 2:a-kammarsalar på Helgeandsholmen

 

   Då riksbyggena på Helgeandsholmen stod färdiga 1905 blev det aktuellt även med konstnärlig utsmyckning av de båda kamrarnas plenisalar. I oktober 1905 tog riksgäldsfullmäktige upp frågan första gången. En nämnd tillsattes med prins Eugen i spetsen och en tävling utlystes 1906. När tävlingstiden gått ut i februari 1907 stod det klart att Gunnar Hallström hade vunnit och Axel Törneman kom på andra plats. Sagde Törneman hade endast lämnat in tre skiser avsedda för första kammaren: ²Vårdkasar², ²Smeder² och ²Skogssådd² alt. ²Gruvdrift². Resultatet av tävlingen blev något snöpligt ­ ingen fick uppdraget. I stället utlystes en ny täv­ling avseende andra kammaren. Denna vanns av Törneman med skisserna ²Vårdkasar², ²Jordbruk² och ²Handel och sjöfart².  Törneman fick även inkomma med nya skisser till första kammaren. Juryns utslag blev enhälligt och Törnemans förslag förorda­des till utförande. Riksdagsmännen be­gärde dock in yttrande från Konstakade­mien som givetvis tyckte att deras kandi­dat Hallström skulle ha fått uppdraget.

   Saken gick i stå och tre år gick. Först 1912, efter diverse byråkratiska turer kunde avtal tecknas. Det gällde då tre väggfält i andra kammaren. Vid jultid 1913 var freskerna färdiga. Nämnden var nu så nöjd att den ansåg att Törneman också skulle få fylla de återstående fem väggfälten  i andra kammaren. Han visade upp skisser för detta i juni 1914, men drygt en månad senare bröt första världskriget ut och frågan  bordlades på obestämd tid. Tio år senare påminde konstnären fullmäktige och erinrade dem om att kriget faktiskt varit slut i fem år redan. Han fick göra nya skisser i en hast och just som han avslutat dem avled han vid juletid 1925. Hans skisser återfanns senare i riksgäldskontorets gömmor. Vad skulle man nu göra?

   Helst såge man att arbetet slutfördes av någon kvalificerad konstnär efter Törnemans skisser.  Konstakademien rekommenderade dock att en ny konstnär i stället bjöds in att göra nya skisser ²i Törnemans anda². Man vände sig 1926 till den då  71-årige konstprofessorn Georg Pauli, som efter viss tvekan ändå  åtog sig uppdraget. Han hade redan 1906 målat fresker i Riksbankens stora hall och dessutom nyligen givit ut en bok betitlad ²Väggmåleri². Pauli visade upp fem skisser: ²Timmerflottare², ²Bergsbruk², ²Sjöfart², ²Norrsken² och ²Kustlandskap², varefter en livlig debatt utbröt i pressen. Pauli lät sig inte påverkas utan målade färdigt som han tänkt sig det hela. I november 1926 var återstående fem väggfält i andra kammaren klara, efter 21 år av turer hit och dit. Pauli var ingalunda ensam om arbetet, utan hade till sin hjälp tre elever från Konstakademien, däribland Martin Helmfrid.

   Men första kammarens väggar var ju fortfarande tomma. En ny motion 1930 ledde till en ny tävling där bidragen strömmade in. Första pris gick till Otte Sköld och andra pris till Olle Hjortzberg, men pga. den stora debatt som utbröt i pressen kring denna fråga fick ingen av dem uppdraget. Fullmäktige skyllde på att ²det statsfinansiella läget inte var lämpligt² för att slippa ta ställning. Frågan skulle ²vila sig².

   Tjugo år förflöt. År 1950 avslogs en ny motion i ärendet. Otte Sköld var heller inte särskilt angelägen om uppdraget. Men 1955 lyckades en ny motion vinna majoritet. Sköld accepterade, men han började bli till åren kommen och dessutom hade han blivit sjuk så han tog i så mycket han orkade och begärde ett gage på 100.000:- för att kanske ändå slippa genomföra uppdraget. Till konstnärens stora förvåning accepterades anbudet. Otte Sköld kunde själv leda arbetet med de två första fälten med hjälp av två fd. elever, Erik Kinell och Erik Lindholm. Det tredje fältet fick eleverna däremot fullfölja helt själva, då Otte Sköld vid det laget var så svårt sjuk att han måste bäras på bår till riksdagshuset för att kunna följa arbetets gång. Kort före sin död i november 1958 kunde han avsyna det färdiga arbetet. Även första kammaren hade nu fått sina väggfält nöjaktigt prydda. Det tog 53 år.

(Utdrag ur ²Riksdagens hus² 1983)